Skyrim took them away

Christoffer och Adam sitter i vardagsrummet och spelar något spel på Xbox. De är livliga och verkar leva sig in i spelet rejält… Jag försöker förstå charmen i att sitta i timmar och åter timmar framför lite troll och jättar men det är komplett omöjligt för mig. Klappar katten istället. Skall dessutom börja läsa boken ‘Höggradigt jävla excentrisk’, en bok om Bo Widerberg. Bra.

You despicable creature

Flyger. Mina tankar flyger runt, runt. Du är här, i mig, fastän du är mil och åter mil ifrån mitt medvetande. Ingen säger längre vad de vill säga. Du är tyst och jag talar om verkligheter som inte existerar idag. De verkligheter som vi en gång levde i, de verkligheter som det smärtar oss att vi inte tagit tillvara på. Men min blick är svart, min blick ser dig inte längre. Du är ingenting för mig, ingenting alls.

Du gjorde ett val.

Skammen är helt och hållen din egen. Ingen kan ta den ifrån dig, det skall jag se till.

I’m your black swan

På golvet. Det är på golvet som jag tappar fotfästet. Jag fäster ett krampaktigt tag kring mattan för att inte falla djupare. Jag låter tårarna sakta rulla ner för min kind och blöta ner mitt fina parkettgolv. Samtidigt blundar jag hårt, blundar hårt för att inte registrera vad som sker. Det tar inte lång tid innan kylan kryper intill. Jag har glömt att stänga balkongdörren. Jag känner inte längre, jag känner inte min hud. Jag känner inga känslor. Jag bara tar tid från något som kunde vara.

Blod är inte tjockare än vatten, eller?

Jag är i chock. Jag har just fått reda på någonting som jag inte fått höra ett ljud om. Inte. Ett. Ljud. Nog för att jag varit gravt sjuk ett bra tag men jag vet att det här är ingenting jag råkat missa. Det är ingenting som jag har försummat och glömt på grund utav mitt försvagade minne. Man har helt enkelt valt att inte berätta. Och det skär i mitt hjärta när jag tänker på det faktum att jag måste berätta om denna nyhet för en annan person, en annan person som verkligen borde fått veta denna nyhet för länge sedan. En person som kommer få sitt hjärta i kras när hon inser att man helt enkelt skitit i henne, när hon egentligen borde betyda så mycket.
Därav kan jag inte ens vara glad för nyheten, nyheten var ju tydligen inget vi var viktiga nog att delges. Egentligen borde jag hoppa och jubla, men… det går inte. Sorgen i mitt hjärta sätter stopp.

Saying goodbye to your former self

Hjärtat har slutat att slå. Hjärnan har slutat att förstå. Den sista viljan har nu sipprat ur min tunna kropp. Hur blev det såhär, kära du? Hur hamnade vi här? Hur kom jag att bli, den fasa jag alltid avskytt? Mörkret lägger sig sakta, sakta. Jag låter det omfamna mig, likt lövens omfamning av stammen. Jag låter det innesluta mig, likt fisken innesluts i vattnet. Jag låter det förblinda mig, likt dimmans mystik i gryningen. Jag upphör. Jag är nu, ingenting.

Italian love is the one true

Jag misstänker att någon har stulit vårt kära familjenamn…

Riley genomskådar vuxenvärldens snedvridna ideal

Flickebarnet är min nya idol.

Where Internet goes to die

Finns det något att göra i Umeå denna helg? Jag vill ha fest, utgång och bra musik. Internet ger mig ingen information – jag förstår ingenting. Det är som om att Umeå inte existerar på Internet. Vem vet, denna nymodighet kanske inte finns där uppe i norr? Jag tänker bee-ioooojaaaaa-beeeep-peeep-eeeiiiiiip.

It’s where my reason stops and something else comes in

I hate that it took me too long to understand. That it took me too long to understand why you were calling out for me. Why you so desperately hated me for what I did to you, even though you loved me for doing it. We will never be the ones we were, we will never mean what we once meant to one another. You have your life, I have got mine. A sneak peek once in a while, always with a hinch of despair and a naggering thought of who we really wanted to be… What we really wanted our lives to be like, who we really wanted to have on speed dial.
I do not love the you that are of today. But I do love us. The us that once were, the us that conquered the world, the us that did not fear the darkness of the night nor the painful exposure of the day. We were never meant to last. We were never meant to do anything more than to heal each other from the scars and sadness we caused ourselves. The only thing I have left of you, that is the song that you made for me. The song that broke my heart, never to be healed again.

The curtains closing in

Häromdagen så fann jag helt fantastiska gardiner på Myrorna.
Pricken över i:et i mitt kära socialiseringsrum.

Jag måste verkligen tipsa er om att Myrornas Örebroavdelning är riktigt bra, det är lätt att finna 50- och 60-talsdesign till bråkdelen utav det pris du skulle få betala i exempelvis Stockholm.

Behind thoose magazines, there’s a cat hiding out

Jag försöker desperat undfly det faktum att jag borde studera för tillfället.
En tidning och en godispåse är så långt mycket mer lockande.

I am a vision of the poetry you never understood

You were

not

made

for understanding.

You

were

only made

for thus

who are we

to

enjoy you.

Besviken över ett förkastligt agerande

Bilden ovan är tagen ifrån en start-screen till ett internetbaserat spel. Spelet går ut på att man skall undvika blanketter och journalister så länge man kan. Istället för sekunder så är det dagar som räknas. ”Hur länge lyckas du smita undan?” Pubertalt och trist, ja. Och jag önskar för mitt liv att jag inte visste vilka som ligger bakom detta spel. Gissa vilka. En SD-anhängare som bor i sin mors källare? Nja, om så väl vore. Kreatörerna bakom detta påhopp är inga mindre än SVT. Efter deras utspel när de lät en joppe stå med hink och spade i ett nyhetsinslag och raljera över andra människors fria val så trodde jag faktiskt inte att de skulle våga sig på något mer i samma dumdristiga stil. Än mindre att de skulle våga sig på att utsätta samma människa för båda påhoppen.

Det här är inte att granska makten. Det är är enbart idiotiskt.

Look who’s laughing

Ser du vilka herrar det är som figurerar på bilden nedan?
Om inte, då är det dags för en rejäl uppfräschning utav filmhistoriekunskaperna!

Marlon Brando och Charlie Chaplin. På samma foto!

That’s what I call Awsome People Hanging Out Together.

Interfuckinglude.

I åratal har jag väntat på svaret. I åratal har jag tålmodigt stått ut med erat fniss och skratt när det undrats vad som egentligen var meningen. Men nu vet jag äntligen, nu vet jag att det var som vi trodde. Konstigt nog har tillfredställelsen av att veta att vi hade rätt, på något sätt uteblivit. Damn!