Well, fuck you very much.

Jaha. Då har (S) i Göteborgs kommunfullmäktige kuppat igenom att krogarna hädanefter stänger senast 3.00, förutom på lördagar. Ja. De har kuppat igenom det. Man blir mäkta mörkrädd när man läser referat ifrån mötet. De har gett blanka fan i… egentligen allting. Motargument, skeva röstningssiffor, ingenting brydde de sig om, bara de fick som de ville.
Som den strikta vänsterpingla jag är, så är det med sorg i hjärtat som jag säger att jag för en gångs skull ansåg att M och FP var ”the better choice”.

Problemet som Göteborgs politiker nu försökt lösa i och med att numer tvinga de legala krogarna att stänga klockan 3.00, kommer INTE att upphöra. Det är främst fredagar som berörs utav tidsrestriktionen, och där kommer problemen att stå oförändrade, oavsett om klockan är 1.00, 3.00 eller 5.00. Ingenting är löst, om än möjligtvis då att de fina gamla gubbarna och tanterna som bor på Avenyn nu hädanefter slipper stå ut med det faktum att de… bor på Avenyn. Stöket som upplevs vid stängning 5.00 har som sagt inte alls med själva klockslaget att göra. Det handlar om att många människor är i rörelse på samma lilla yta, där alla på något sätt vill samma sak och därmed är i vägen för varandra titt som tätt. Detta kommer hädanefter att ske vid tre-tiden istället, samt att staden snart kommer att svämma över av svartklubbar i varenda mörk liten håla som går att uppbringa. Därav förlorar vi inte bara kontrollen över människors alkoholintag (legala krogar har regler som säger att de inte får servera överförfriskade människor) utan vi går även en väldigt massa skattepengar om intet.

Bråken, som tidigare centraliserats till Avenyn, kommer fortsättningsvis att sprida ut sig över staden. Beteendet är inte förändrat, bara vanorna. Därav kommer polisen få ett rent helvete i och med att de nu inte längre kommer att kunna finnas på plats där de behövs. De kommer snarare att komma försent. Och vem vill stå där, med mössan i hand, och säga ”Förlåt, vi hann inte i tid…” till ett föräldrapar som just mist sin son efter en brutal misshandel? En misshandel som hade kunnat stoppas, om polisen hade haft kontroll.

Det är inte öppettiderna som är problemet. Problemet är att det ligger ett kardinalfel i människors sätt att se varandra. Vi måste börja föra samman olika typer utav människor, i tidig ålder. Vi måste lära barnen en acceptans och respekt gentemot andra individer. Men det är, i politikernas ögon, en helt annan fråga. Så vad kan då  krogarna göra? De kan starta med att kräva av sina vakter, att oavsett en människas berusningsnivå eller attityd, så skall vakten behandla dem med artighet (man vet aldrig vem man har att göra med!). De kan börja jobba tillsammans för att främja en krogkultur som fokuserar på att ha roligt – inte att dricka tills du stupar. De kan börja öppna upp för ett nattliv som innebär att krogarnas ansvar inte stannar då gästen går utanför dörren, utan ett ansvar gentemot hela samhället då man skickar ut en överförfriskad 20-something med aggressionsproblem, på våra gator.

Vardagsvakuum

20120502-233112.jpg

Jag bakar bröd och kärnar smör. Men egentligen vill jag vara jättefull på en stimmig uteservering. Dilemman tornar upp sig framför mig och jag väljer att svepa en whisky on the rocks. Hej då till verklighet och hej då till vardagstragik.

Vet ni!!

20120428-063839.jpg

För en lång, lång tid sedan så bodde jag i Malmö emellanåt. Det var en underlig, men underbar tid skall ni veta.
Anyway, när jag bodde där så brukade vi skämta om kvartersskomakarens dåliga svenskakunskaper. Än idag sitter samma gamla pappersark utanför skomakeriets ytterdörr, och hans udda formulering har kommit att bli ett skämt som alla Malmöbor är välbekanta med. Det gör mig glad, och inte minst nostalgisk. Men kanske, kanske, så är jag mest glad över det faktum att skomakaren ifråga inte har haft någon som helst prisutveckling på skoklackning de senaste 5 åren…

Påminner er om den blåa dumheten

Vårnattens gråa dimma säger till mig att jag skall påminna er om vad Mark Levengood en gång så klokt sade – ”Regeringen tycker att sjukskrivna ska arbeta med kultur, för då behöver man inte kunna något. Jag tycker att sjukskrivna kan arbeta i regeringen.”

And that’s that.

Mocca me lovely

20120228-140659.jpg

Köpte en Moccamaster Clubline häromveckan, kan rekommendera den varmt – kaffet tas till nya höjder och det blir en dröm att gå upp på morgonen för att få dricka kaffe!

Going into my (wo)mancave

20120228-140934.jpg

Hittade en del fin lektyr på vinden. Nu blir det whisky och serietidningar!

Skyrim took them away

Christoffer och Adam sitter i vardagsrummet och spelar något spel på Xbox. De är livliga och verkar leva sig in i spelet rejält… Jag försöker förstå charmen i att sitta i timmar och åter timmar framför lite troll och jättar men det är komplett omöjligt för mig. Klappar katten istället. Skall dessutom börja läsa boken ”Höggradigt jävla excentrisk’, en bok om Bo Widerberg. Bra.

You despicable creature

Flyger. Mina tankar flyger runt, runt. Du är här, i mig, fastän du är mil och åter mil ifrån mitt medvetande. Ingen säger längre vad de vill säga. Du är tyst och jag talar om verkligheter som inte existerar idag. De verkligheter som vi en gång levde i, de verkligheter som det smärtar oss att vi inte tagit tillvara på. Men min blick är svart, min blick ser dig inte längre. Du är ingenting för mig, ingenting alls.

Du gjorde ett val.

Skammen är helt och hållen din egen. Ingen kan ta den ifrån dig, det skall jag se till.

I’m your black swan

20120105-045100.jpg

På golvet. Det är på golvet som jag tappar fotfästet. Jag fäster ett krampaktigt tag kring mattan för att inte falla djupare. Jag låter tårarna sakta rulla ner för min kind och blöta ner mitt fina parkettgolv. Samtidigt blundar jag hårt, blundar hårt för att inte registrera vad som sker. Det tar inte lång tid innan kylan kryper intill. Jag har glömt att stänga balkongdörren. Jag känner inte längre, jag känner inte min hud. Jag känner inga känslor. Jag bara tar tid från något som kunde vara.

Blod är inte tjockare än vatten, eller?

Jag är i chock. Jag har just fått reda på någonting som jag inte fått höra ett ljud om. Inte. Ett. Ljud. Nog för att jag varit gravt sjuk ett bra tag men jag vet att det här är ingenting jag råkat missa. Det är ingenting som jag har försummat och glömt på grund utav mitt försvagade minne. Man har helt enkelt valt att inte berätta. Och det skär i mitt hjärta när jag tänker på det faktum att jag måste berätta om denna nyhet för en annan person, en annan person som verkligen borde fått veta denna nyhet för länge sedan. En person som kommer få sitt hjärta i kras när hon inser att man helt enkelt skitit i henne, när hon egentligen borde betyda så mycket.
Därav kan jag inte ens vara glad för nyheten, nyheten var ju tydligen inget vi var viktiga nog att delges. Egentligen borde jag hoppa och jubla, men… det går inte. Sorgen i mitt hjärta sätter stopp.

Saying goodbye to your former self

20120102-045803.jpg

Hjärtat har slutat att slå. Hjärnan har slutat att förstå. Den sista viljan har nu sipprat ur min tunna kropp. Hur blev det såhär, kära du? Hur hamnade vi här? Hur kom jag att bli, den fasa jag alltid avskytt? Mörkret lägger sig sakta, sakta. Jag låter det omfamna mig, likt lövens omfamning av stammen. Jag låter det innesluta mig, likt fisken innesluts i vattnet. Jag låter det förblinda mig, likt dimmans mystik i gryningen. Jag upphör. Jag är nu, ingenting.

Italian love is the one true

20120102-045414.jpg

Jag misstänker att någon har stulit vårt kära familjenamn…

Where Internet goes to die

Finns det något att göra i Umeå denna helg? Jag vill ha fest, utgång och bra musik. Internet ger mig ingen information – jag förstår ingenting. Det är som om att Umeå inte existerar på Internet. Vem vet, denna nymodighet kanske inte finns där uppe i norr? Jag tänker bee-ioooojaaaaa-beeeep-peeep-eeeiiiiiip.

It’s where my reason stops and something else comes in

I hate that it took me too long to understand. That it took me too long to understand why you were calling out for me. Why you so desperately hated me for what I did to you, even though you loved me for doing it. We will never be the ones we were, we will never mean what we once meant to one another. You have your life, I have got mine. A sneak peek once in a while, always with a hinch of despair and a naggering thought of who we really wanted to be… What we really wanted our lives to be like, who we really wanted to have on speed dial.
I do not love the you that are of today. But I do love us. The us that once were, the us that conquered the world, the us that did not fear the darkness of the night nor the painful exposure of the day. We were never meant to last. We were never meant to do anything more than to heal each other from the scars and sadness we caused ourselves. The only thing I have left of you, that is the song that you made for me. The song that broke my heart, never to be healed again.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.