På golvet. Det är på golvet som jag tappar fotfästet. Jag fäster ett krampaktigt tag kring mattan för att inte falla djupare. Jag låter tårarna sakta rulla ner för min kind och blöta ner mitt fina parkettgolv. Samtidigt blundar jag hårt, blundar hårt för att inte registrera vad som sker. Det tar inte lång tid innan kylan kryper intill. Jag har glömt att stänga balkongdörren. Jag känner inte längre, jag känner inte min hud. Jag känner inga känslor. Jag bara tar tid från något som kunde vara.
