Kom, låna törnekronan min

Något som många utav oss i dagens samhälle har glömt av, det är det faktum att vi skapar vårt eget värde. Vi skapar själva meningen med saker och ting, samtidigt som vi kreerar en skala över vad som är mest värdefullt ner till det som knappt räknas som sysselsättning med meningsfullhet.

Jag kom att tänka närmare på detta när jag, tidigare i veckan, såg en reklam för öl. Ni vet, den där då människor är något långsamma och låter sin omgivning vänta på dem?
Deras gemensamma nämnare är att de allihop har ölskum på överläppen.
Jag såg den gamle mannen som spelar biljard med sig själv.
Och jag kunde inte låta bli att tycka att det han gjorde var värdelöst. Vad fanns, eller finns, det för mening med att spela spel för sig själv? En mening större än att fördriva tiden och vänta på något annat, alltså.
Då blev jag plötsligt rädd, vem är jag att döma andra? Vem är jag att säga att något är rätt eller fel? Vem är jag att säga att det du håller på med är bortom all vettighet?

Vem kan säga att mitt maniska lyssnande och letande efter nya musikförmågor är av större vikt än den gamle mannens njutning när han spelar en omgång biljard? Att det är mer äkta att samla på vinylskivor än skor?

Någonstans anser jag att, sålänge man kan motivera varför man tycker om något och varför det påverkar en så mycket, så är allt du gör och skapar utav yttersta vikt i ditt liv.
Du bestämmer själv vad om är viktigt, vad som har mening. I. ditt. Liv.
Sen kan andra människor visserligen finna vissa utav dina intressen mindre givande, som 6 timmars TV-tittande.

Det här ”meningsskapandet” som vi utövar varje dag genom våra val och prioriteringar, det är det som skapar oss till de människor vi är. Till de personligheter vi är.
Därför är det för mig absurt att det skulle finnas någon gud någonstans som har satt ut en mening och väg för Ditt liv. Vi har alla möjligheter i världen till att skapa vårt liv till det vi själva vill. Ingen annan har något att säga till om. Ingen.

 

 

I dagens samhälle går ju tyvärr allting ut på att vi skall prestera, leverera, men det enda som skapas är ångest större än någonsin. Vi har blivit handlingsförlamade av våra abnorma krav och sitter med sorg och tror att någon annan skall hjälpa oss. Men ingen kommer att hjälpa dig.
Så, om det är en ny klänning eller en trudelutt utav Robert Smith som dövar din ångest och din väntan på något bättre, något som skall förlösa dig från det du är bunden till, vad spelar det egentligen för roll?

Annonser

One thought on “Kom, låna törnekronan min

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: