I’ve opened up the doors

Jag tittade nyss på en… rätt så klassisk film.
Ni vet, en sådan där film som det talas om och som man ska ha sett – det finns inga undanflykter till att inte ha sett filmen. Inga.
Om du nu inte levt på en öde ö och aldrig har hört musik nyare än Mozart såklart. Då kan du få dispens för din okunskap.

Det enda som gnager lite är det faktum att filmen är värre än den sämsta Mel Brooks-film du någonsin kan finna. Den är löjlig, den är töntig och den är rent ut sagt förjävla dålig.

Humorn är delad, å ena sidan har vi den här Brooksmentaliteten med ”haha, de krachade in i ett träd, hihihohohaha” men det finns även en viss dos utav vacker, svart, brittisk humor. Den är ofta svår att upptäcka om man inte har örat på skaft men den finns där.
Och detta dubbelspel intresserar mig på så sätt att det är fachinerade hur en film lyckas kittla både den amerikanska Jim Carrey-älskande publiken samtidigt som den lyckas fånga upp den, något mer sofistikerade, europeiska publiken.
Men fortfarande – filmen är urkass.

Vilken film pratar jag om?
Filmen Help! från -65 med The Beatles i huvudrollerna.

Annonser
Taggad , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: