Min bristande talang

En stor våg utav depression sköljde över mig då jag blev inbjuden till ett par gamla skolkamraters gig på Sticky Fingers. Inte så att jag inte gladdes åt deras framgångar – tvärtom, jag är riktigt stolt över mina fina vänner. De är värda allt i världen och jag skulle ge dem allt de önskar.
Däremot undrar jag när och hur det gick fel på de där musiklektionerna vi hade tillsammans.
När min framtid som musiker dog och deras tog fart?
När vi insåg att jag var körd och aldrig borde paras ihop med ett instrument igen?

Jag skulle tippa på 8-årsåldern. Redan då var jag besatt av att alltid få spela triangel när det var dags för musiktimme.


Enda anledningen till att jag lyckades få bra betyg i mina musikklasser var för att jag visste hur du skulle göra saker men jag kunde inte göra dem. Teoriproven gick alltid suveränt bra, inte ett enda fel. Tillsammans med strålande kunskaper så spelade en jävlans massa smöreri och räkmackeåkande in såklart. 
Those combined are indestructible.
Jag tvekar inte en sekund på att, iallafall mina grundskolelärare, skulle hävda att de sett mig spela ett flertal instrument och att jag klarade det galant. Tillochmed bra, kanske.
Men nej.
Det enda jag var bra på var att smälta in, men änddock stå ut.
Lite credd ska man väl ha för att ha fått MVG i flera musikklasser utan att kunna ta ett enda ackord på en gitarr, utan att kunna slå två pinnar i olika takt eller att inte ens kunna spela Gubbe Noak på piano.

Annonser
Taggad , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: