Månadsarkiv: februari 2009

Man kan ju alltid hoppas

Idag var jag hos doktorn på Östra Sjukhuset.
Vi gjorde en ultraljudsundersökning på min buk. Vi skulle glo på gallblåsan och levern.
Se om dessa tingen kunde ha något att göra med mina små smärtoproblem.
Det gick sådär, det gick inte riktigt att hitta allt.
Om det är mig eller stenåldersdoktorn det är fel på vet jag inte.
Jag hoppas på doktorn.

Annonser
Taggad ,

Vad är väl en bal på slottet?

balklanning

Jag skall på en tillställning som kräver något mer utav gästernas klädsel än casual dressing.
Klänningen ovan är den som jag beställt in för min del. Skall till staden för att prova den imorgon eftermiddag.
Förhoppningsvis krävs det inga krångligheter såsom att sy in den, dock är jag något orolig för det faktum att jag är sisådär tre äpplen hög och klänningen skall gå precis ovanför markhöjd, inte släpas i marken…

Håret och make-upen är rätt likt det jag tänkt ut men jag skall antagligen låta någon lock trilla ner över axlarna samt inte låta luggen vara sådär spänd. Antingen blir det vita pioner eller vita rosor som stoppas in i håret, jag vet ännu inte riktigt, bara blomman är vit och fin så är jag glad.

En ursäkt

Okej, det här inlägget skall få starta med en ursäkt, en ursäkt till alla er som brukar läsa min blogg i vanliga fall. Jag ber om ursäkt för att jag inte sagt ett vettigt ljud under mycket lång tid. Men. Det finns faktiskt en rätt ursäktbar anledning till detta.
Sedan en tid tillbaka har jag fått högst otrevliga mail, sms, samt andra kontaktförsök från en person som uppenbarligen inte har fått allt stöd och den hjälp han behöver. Jag har tappat all lust för offentligt skrivande och vill egentligen bara låsa in mig i mitt rum och stanna där. Insikten om att de ord jag skriver kommer att läsas utav denna människa gör mig så äcklad att jag inte ens finner uttryck för hur ogärna jag vill framföra mina tankar och åsikter.
Historien kan göras oerhört lång men den är alltför utlämnande och inte minst skrattretande vilket gör att jag helst håller det för mig själv och de jag litar till mest.
Det absolut mest tragikomiska i denna situation är att jag tydligen inte är ensam. Utan vi är faktiskt tre stycken som ”älskas” utav denna person.
Och eftersom jag väljer att aldrig svara så förutsatte han i sitt senaste mail att jag var den enda som inte hotat med polisanmälan.
Men han har så fel.
Jag hotar inte.  Jag har redan varit för konsultation hos polisen.

Fast det är inte kontaktförsöken som stör mig mest, inte alls. Det är den psykiska våldtäkt jag utsatts för vilken har lett till något jag inte trodde att jag ens kunde påverkas utav. 
Något jag absolut aldrig kunde bli.