Månadsarkiv: september 2009

Svårtolkade tecken

Nu har jag lyssnat på The Stone Roses klassiska debutalbum lite för många gånger för att det skall kännas sådär helt hälsosamt och fint. Snarare psykotiskt och besatt.
Det är 20 år sedan den generationsomvälvande plattan släpptes och jag har sett i de dära medierna att det nu släpps någon fancy-ass box. Ni vet, bandets skivor plus en massa skit som ingen bryr sig om ändå.
Men jag kör old school, LP’n roterar runt, runt. Det har skapats en rätt så frän lukt i mitt lilla skrymsle och jag befarar att skivan snart säger upp sig. Kanske det är världens sätt att säga till mig att det är dags att köpa en sån där compact disc-version utav skivan?

Eller så betyder det att jag behöver gå ut mer.

Annonser

Jag fick aldrig fråga Olle.

När jag var yngre så var det alltid lika spännande att, om kvällen, se om Kanal 5 sände Fråga Olle (ja, jag hade noll koll på TV-tider/dagar så jag körde alltid chansningsleken). Det var alltid lika pirrande att smygtitta när Olle Wallner och Martin Björk dissekerade de mest absurda frågor om sex och samlevnad. Man trodde att programmet nått sin topp i knäppheter men det var bara att vänta till nästa vecka då det nya programmet sopade banan med det gamla.
Men i min värld fanns det ett stort problem, jag hade ingen egen teve och var därför förpassad till vardagsrumsteven vilket gjorde mitt tittande lite knepigare. Jag var ju alldeles för ung för att titta på Fråga Olle, det är ett som är klart. Min mor hade dessutom uttalat sitt ogillande mot programmet genom att påpeka att Martin Björk verkade ha något slags vulgärt bekräftelsebehov som bara stillades utav att rikta fokus till hans egna kropp. (Vilket jag, efter att nu i efterhand ha kikat på ett gäng riktigt gamla avsnitt, insett att det mycket väl kan ha varit ett bekräftat uttalande…) Så med lägsta möjliga volym och fjärrkontrollen i ett krampaktigt grepp så satt jag på helspänn. Inte missa ett ord men samtidigt lyssna till om någon rörde sig i huset. Där och då så var Martin Björk min värld, han hade alla frågor jag ville ställa och han var bland det snyggaste jag sett. (Vilket är något jag är mäkta fundersam över, sen jag såg de där gamla avsnitten.)

martin_b2

Idag är han däremot snygg på riktigt. Att se Fråga Olle idag är som en tidsresa tillbaka till min barndom samtidigt som jag inte kan sluta tänka på att… ehm, det skall jag kanske inte skriva här kanske. Nog för att jag är barnförbjuden men man behöver ju inte vara alltför uppenbar bara för det…
Programmet är fortfarande lika bra, om än lite dummare frågor emellanåt. Eller så har jag bara blivit gammal och fått de där svaren för länge, länge sedan.


(foto: Thorleif Robertsson/här)

Bara du inte är homosexuell

Kyrkovalet är över och jag förundras över Frimodig Kyrkas ordförande Jan Anders Ekelund som lyckas framställa sig själv som riktigt, riktigt trög i en kort intervju med Expressen.
Först frågas han om varför valframgången för dem varit så stor denna gång. Då svarar han;
”Jag tror folk längtar efter att några står upp för Jesus Kristus. Jag tror också att det beror på att vi varit tydliga på att vi inte vill ha kvar partipolitiken i kyrkan och att vi inte tror på samkönade äktenskap.”

Okej, fine. Ni är inskränkta och det har ni full rätt till att vara.
Men när Ekelund tillfrågas om vad han anser kring Sverigedemokraternas framgång i samma val så kommer svaret (baserat på att han inte anser SD’s värdegrund stämma överrens med kyrkans);
”Främlingsfientlighet hör inte hemma i kyrkan.”

Jag känner att jag inte behöver förklara hur roande det här är, förstår ni inte så kan ni sluta läsa den här bloggen omedelbart. Och ett tips är att ni kanske ser till att bli lite mer… sämhällsnärvarande, vad vet jag.

Expressen

Jag vet ett berg dit jag brukade gå

20090919_013224_568509
(foto:Linnéa Pettersson/Rockfoto Liseberg 2009)

Håkan Hellström genomförde (vilket man nu kan kalla ‘som vanligt’) sommarens avslutning på Lisebergs Stora Scen i fredags. Håkan Hellström, den lilla tanige killen som ramlat runt på mina gator både en och två gånger. Den där killen som (tillsammans med sin vän Berggren) satte orden på hela vår uppväxt, gav livslusten en rejäl känga som enbart kunde läkas genom att försvinna in i nattens dimma, samt att föra oss själva in i kärlekstravastier så mörka att är man väl kom ut på andra sidan, då visste man inte längre vem man var. Varken vad vi var eller vem vi skulle vara.
Men någonstans i vårt romantiska och kolsvarta synsätt så var det helt okej att inte längre bry sig, vi var ju iallafall inte ensamma där på gatan. Vi satt inte ensamma i rännstenen klockan 7 på morgonen. Vi gick inte hem ensamma när solen gick upp, det fanns alltid en liten indiepojke/flicka vid vår sida att dela desperationen och tristessen med.

Jag minns en gång speciellt, det var något år strax innan nollnolltalets mitt och jag hade vänner på besök ifrån huvudstaden. Vi skulle se Håkan på (just det) Liseberg. Jag tror att det var i April, vår var det iallafall. Jag minns hur stolt jag kände mig, vi ägnade nämligen morgonen åt att strosa runt i staden varvid jag visade dem alla platserna. Magasinsgatan var till exempel en plats som var rentav helig. Men hur mycket de än ville förstå, hur mycket de än försökte, så var det ändock inte riktigt samma sak.
Precis som Håkan själv sade i en intervju nyligen ”Låtarna bottnar på ett annat sätt här, publiken vet vilka platser jag sjunger om. Jag behöver inte förklara mig.” Nej, förklaring är överflödig då känslorna åker motorväg in i hjärtat och utan förbehåll strålar de på ett annat sätt än för de som inte växt upp med båtturerna i skärgården, fyllorna på de karga klipporna, den sociala pressen på Hvitfeldska eller de perfekta middagarna i Örgryte. Känslorna kan översättas i konkreta händelser ifrån det egna livet och plötsligt blir vi än mer uppenbart patetiska i vår depression. Det är lite, lite enklare helt enkelt. Lite hårdare, lite mer tragiskt.
Nu menar jag inte att mina Stockholmsvänner på något sätt skulle förstå mindre utav låtarnas storhet, absolut inte. Men sticket i hjärtat blev alltid lite större för oss som inte bara slogs utav en känsla, utan även utav en identisk scen vi själva varit i.

20040219_000206_83600800
(foto:Emma Svensson/Rockfoto Arvikafestivalen 2003)

Den där gången på Liseberg, då var vi ett par tusen personer som samlats för att avnjuta vår gemensamma dröm om livet. Inte alls något överflöd, inte i närheten utav hur många som får plats framför scen.
I fredags, då fick Liseberg stänga ner parkens insläpp för att det var en för stor publik.
Hur många gånger mobbades vi inte för vår kärlek till något annat än vardagen? Hur många gånger mobbades vi inte för att vi ville vara våra egna? Hur många gånger mobbades vi inte för att vi älskade den där sjömanskostymen? Hur många gånger mobbades vi inte för vår imbecilla smak som ledde oss till en finnig liten jävel som inte ens kunde sjunga?
Mitt hjärta har slitits itu. Jag glädjer mig något enormt åt privatpersonen Håkan Hellström. Men som rörelse och livräddare så har något försvunnit. Det är inte längre samma sak när varenda kotte på spårvagnen kan varje litet ord till Magiskt Men Tragiskt. Det är inte längre samma sak när det inte längre är Vi. Hur drastiskt det än må låta så dog något för mig i sommras när jag stod och tittade ut över 40.000 människor som var på plats för att se mannen, vars namn har lyckats bli långt större än han själv.
Och jag tror aldrig att Håkan kommer att få de där 16-åriga flickorna, iklädda sjömanskostym och silverstjärnor i ögonvrån, åter. Och finns de där, då vet de inte ens vad silverstjärnan eller kostymen betyder.

Men i mitt hjärta har herr Hellström alltid en säkrad plats, en plats som aldrig kommer att förflyttas eller förminskas. För Håkan, du räddade mig.

Var noga i dina beställningar

fail-owned-birthday-win

Spontant så känner jag att det inte är den 16-åriga pojken det är synd om, snarare killen som felaktigt och förvirrat nog blev underhållen utav en gorilla.

(Fotot är lånat härifrån.)

Extremt genomtänkt eller bara den krassa verkligheten?

Nöjesguiden har det senaste haft sina små kära shoppingkvällar där de, i Göteborg och Stockholm, går ihop med Topshop samt i Malmö med Deluxe. Musik, bjudning på dricka samt reducerade priser på kläderna som går att finna i butikerna. Samt en jäkla massa snygga människor såklart. Medvetenhet är ett krav, om vi säger så.

Men så såg jag just en sak som fascinerar mig en aning. När jag läste min inbjudan jag fått till Malmöeventet så fick jag därtill en insikt som fyller upp så många fördomar att vi inte längre kan kalla dem fördomar, den kom att slå till mig likt en käftsmäll. För till varje tillställning så hör det även en efterfest på en krog i staden.
I Stockholm går man till Spy Bar. Stureplan, kreddighet och remixer.
I Göteborg går man till Ritz. En smutsig bakgata, Ola Göthberg och indiepop.
I Malmö går man till Volym. Möllevången, snarare pub än krog och enligt inbjudan ”muterad reggae, ska, balkanbeat, rumba, mambo”.

Är det bara jag eller har Nöjesguiden satsat på att cementera vad städerna står för?

I thought I wanted to be near you

i_might_like_you_better_if_we_slept_together_sandra_hellstenius

Om du någon gång råkat vara fullständigt ointresserad utav en människa, för att sedan falla pladask och brännas hårdare än någon gång innan, ja, då vet ni vad den här listan handlar om.
Avvaktande till en början, sockersöt kärlek efter en halvtimma och rå utan dess like till avslut.

(Jo precis, ni klickar på bilden så sköter Spotify resten.)

Jag är trött på dubbelmoralen kring min kropp

Ibland när jag går ut på krogen så råkar jag ut för de där hänsynslösa brudarna som man ibland undrar varför de ens får vistas bland andra människor. De är så avskyvärda och pinsamma att jag helst skulle vilja porta dem från allt vad klubbliv heter. Varför denna aggression, tänker du.
Svaret är simpelt men ändock fullkomligt oförståeligt. Jag kan inte få in i min hjärna hur tankegången går hos dem när de, på fullt allvar, går fram till en vilt främmande kvinna och klämmer på hennes rumpa som om det var avokadotest de utförde.
Ett litet ”hihi, jag ville bara känna” samt ett insmickrande ”hur lyckas du?” senare och de tror att man är helt fine and dandy med att någon just trakasserat dem sexuellt.
För det är just vad det är. Sexuella trakasserier.
Senast i torsdags skedde denna underliga företeelse och jag stod återigen med halvöppen mun och inget vettigt att säga. Chocken över idiotin är alltid lika stor och hindrar mina hjärnceller ifrån att arbeta ihop ett välformulerat och dräpande svar.

Jag skulle inte ha något emot dem om det vore så att de bemödade sig med att fråga innan. (Om de nu är så jävla nyfikna så skulle jag antagligen låta dem göra sin lilla grej.) Men att gå fram till någon man inte känner och klämma lite hursom, hur är det ens en tanke som kan få antydan till födelse?
Varför är det accepterat bara för att det är en kvinna som känner på en annan kvinnas kropp? Varför är detta mindre hemskt? För vi vet ju alla vad som skulle ske med den man som kom och tog för sig utav valfri kvinnas bakdel. Varför, varför, varför? Min rumpa är min rumpa. Om jag inte inbjuder dig så håller du dina händer i styr, okej?

Älskade människor

Gamla vänner.
Oavsett hur många dagar det går emellan att man ses så vet man att de alltid finns till. Vi vet att hur långt det än är mellan tillfällen så kommer inget att vara förändrat. Vi har vår trygghet stilla förankrad.

Som när jag satte mig på bussen och Josefin plötsligt stod där framför mig. Vi har känt varandra sen vi var 8 år, vilket gör att vi vet absolut allt om varandra. Inte en skavank, inte en mörk sida finns det som ligger dold mellan oss. Sommaren skiljer oss åt som ett elakt monster men ändock var varje minut på bussresan som bortflugen. Inte en sekund kunde läggas på tystnade eller eftertanke. När vi klivit av, traskat hemåt och stannat till utanför mitt hus så var det inte annat än att tiden försvann totalt. Vips så hade vi stått där ute i kylan i två timmar. Två timmar utav ifyllning, peppning och ren glädje.

fredrikshavn_34
Josefin på stranden, från när vi (samt några andra) besökte Fredrikshavn som en födelsedagsupplevelse för mig.

If you think I look bad today, you should have seen me yesterday

09ca06d46c64cc833af8bf34a3044b6c

Gratis gör dimman bra mycket tjockare än vad den brukar vara…

(foto; här)

Jag tror att de kallas idioter

Något som alltid fascinerat mig är människor som åker utnyttjar vår gemensamma kollektivtrafik men tror sig vara så långt mycket bättre än alla andra i allmänhet, och då busschaufförer i synnerhet.
Hur kan man, på fullt allvar, sitta och tro att det är acceptabelt att skrika könsord åt människan som kör fordonet som tar dig hem om natten? Hur får man det till smart och vettigt att håna och göra ner den som hela din utekväll räddas utav? Inatt fick mannen som körde den sista bussen hem, nog. När vi var mitt ute i ingenstans så körde polisen upp bakom oss och vi körde in på en parkeringsplats. Polisen klev ombord och plockade av de män i 20-årsåldern som betedde sig som riktiga svin.
Vad som är ännu mer fascinerande kan tyckas att deras kompisgäng fick spader och blev, om möjligt, än värre än vad männen nånsin var. Återigen stannade vi och polisen kom och slängde av folk.
Noteras bör att detta ”mitt ute i ingenstans” är verkligen i ingenstans. 6 timmar tills bussarna startar gå igen och åtminstone 1.5 timmars fyllepromenad till civilisation, en civilisation som visserligen är helt värdelös före klockan 8 på morgonen, (och eftersom vi bor på en sådan liten ort så vet jag även att människorna i fråga hade lite drygt 3 timmars härlig promenad framför sig, då de bor riktigt rejält ute på landet.)
När återstående människor på bussen trodde att det äntligen skulle vara över så skrattade det oss i ansiktet, en brud gick fram och började slå vilt mot busschauffören. Slå vilt. Mot busschauffören.. Det är ju så dumt att jag inte ens förstår idén. Hur tänktes det egentligen? Hur uppkommer en sådan idé ens?
Så, vi stannade igen.
På det hela taget så blev jag 1 timma försenad. På en busstur som i vanliga fall tar 40 minuter.
Och hur arg jag än må vara så är jag mer förundrad över hur fasiken sådana där människor från gå fritt här i vårt land. Spärra in dem någonstans, eller varför inte skicka dem till Eritrea?
Gah.

You should know me by now

sandra_hellstenius

”You don’t know what it’s like
I’ve done things you’ve only dreamed about
More than once or twice
It keeps me up at nigh
t”

I blame no one but myself.


”They’re like humans, but miniature. Teacup humans.”

tru

Jag ligger i sängen, datorn värmer min mage. Jag tittar på bilder, dregglar lite.
Alexander Skarsgård, 33 år och så het att det rentav gör ont att titta på True Blood när hans perfekta kropp blottas lite till höger och vänster närhelst i skärm.
Men så bryts drömmen då någon seriemakare kommit på att det skall vara mystiskt och coolt om Alexanders rollfigur snackar svenska lite då och då.
Det är inte spexigt alls.
Jag börjar enbart skratta åt det eftersom att det, nästan varje gång, låter som att det är en unge  som precis har tagit sin första teaterlektion någonsin som talar och inte den välrenommerade skådespelare Skarsgård är. Men det kan visserligen ha något att göra med de engelskinställda öron man får utav att aldrig se något med undertexter, det blir en mindre chock att höra svenska, om man säger så. (Sen förstår jag dock inte varför hans motspelare, som föreställer hans ”pappa”,  skall snacka danska när de konverserar med varandra på detta mystiska sätt? Rollfiguren är egyptisk plus att sist jag kollade så var det en viss skillnad på det danska och svenska språket.)
Skit samma egentligen. Alexander Skarsgård är en utav de få som gör mig våt enbart vid tanken på den perfekta kroppen. Och det, kära vänner, det räcker mer än väl för att jag skall följa serien likt en slav.

(Bilden är en screenshot ifrån säsong två utav True Blood, lånad härifrån.)

This will be the death of me

london_whitechapel_road
Whitechapel Road

Här har man gått och klagat i flera dagar om att man vill resa bortbortbort och då framförallt att man vill resa till huvudstaden i det som kallas mitt hjärta. Det vill säga det brittiska ditot, London.
Så kommer det ett fint litet erbjudande om att hänga med en vän och hennes arbetskamrater när de åker till London Fashion Week om bara någon vecka. Happy, happy, inte sant? Helt perfekt, inte sant?
Nej, inte perfekt alls eftersom den där lilla detaljen som stavas ‘pengar’ inte existerar förrens precis efter att resan är slut.

London och jag får gifta oss en annan gång.
Suck.

—————–

EDIT;
Och så visar det sig att Peter Doherty spelar just den där helgen som jag hade kunnat vara i London om det inte vore för folks inkompetens. Jag avskyr byråkratiska saker som tar längre tid än vad de skall. Nu, nu nästintill hatar jag… jag vet inte vad jag hatar. Jag är bara lite, lite, lite…  upprörd.

I might like you better if we slept together

Jag kan inte direkt säga att amerikansk new wave någonsin tagit mig med någon stor och vacker känslostorm i samma bredd som det engelska ditot har. Nej, de två är inte ens i närheten utav varandra. Medan The Great UK har givit oss kärlek genom band såsom Adam & The Ants med sin ändlösa ‘Stand And Deliver’ som det görs covers på varannan minut, Talk Talk som levde för att göra musiken än mer visuell, det tidiga arbetet utav Tears For Fears, vilket främst känns igen genom soundtracket som lever i varje indiehjärta – just precis, jag menar ledmotivet till Donnie Darko, ‘Mad World’. Och för att inte utelämna det självklara så kan man ju nämna Depeche Mode bara för att de är värde varenda liten mening om sig själva.

Men. Fanns det någonsin något annat än Blondie och Talking Heads i landet på andra sidan dammen? Jo, in matter of fact, it did.
Men det är inte förrens på senare dar som min enkelriktade och rent av hånfulla anglofilism fått sig den välbehövda törn som getts mig. Ett band kröp in under mitt skinn och grep tag så hårt det bara kunde, inget fick ske så att jag skulle kunna lämna det åt sidan. Jag till och med försökte sluta lyssna men så dyker de upp i mitt liv genom något så otippat som en instruktionsvideo för Carmen Electras strip tease areobics (varför jag satt och youtubade det tar vi en annan gång) och jag var än en gång tvungen att inse att bandet, vars texter fick University of Calgary att ta bort radiohögtalarna ifrån campus, var och är inte så förskräckliga som de först verkar. Bandets namn är Romeo Void och låten ifråga heter ‘Never Say Never’. Låten har främst nått framgångar genom att Queens Of The Stoneage gjorde en cover på den 2000, vilken var en utav ledsångerna i soundtracket till filmen The Punisher (Thomas Jane & John Travolta).

508625_356x237
-Romeo Void-
Bilden är lånad härifrån, vårt kära Rolling Stone.

Så. Det är väl inte annat än att bita i det sura äpplet och omfamna USA ändå, trots spastiska och rentav löjliga försök till att stänga dem ute. Och ni borde klicka här för att lyssna på den fantastiska lilla låten som lyckades omvända mitt trångsynta sinne.