Jag vet ett berg dit jag brukade gå

20090919_013224_568509
(foto:Linnéa Pettersson/Rockfoto Liseberg 2009)

Håkan Hellström genomförde (vilket man nu kan kalla ‘som vanligt’) sommarens avslutning på Lisebergs Stora Scen i fredags. Håkan Hellström, den lilla tanige killen som ramlat runt på mina gator både en och två gånger. Den där killen som (tillsammans med sin vän Berggren) satte orden på hela vår uppväxt, gav livslusten en rejäl känga som enbart kunde läkas genom att försvinna in i nattens dimma, samt att föra oss själva in i kärlekstravastier så mörka att är man väl kom ut på andra sidan, då visste man inte längre vem man var. Varken vad vi var eller vem vi skulle vara.
Men någonstans i vårt romantiska och kolsvarta synsätt så var det helt okej att inte längre bry sig, vi var ju iallafall inte ensamma där på gatan. Vi satt inte ensamma i rännstenen klockan 7 på morgonen. Vi gick inte hem ensamma när solen gick upp, det fanns alltid en liten indiepojke/flicka vid vår sida att dela desperationen och tristessen med.

Jag minns en gång speciellt, det var något år strax innan nollnolltalets mitt och jag hade vänner på besök ifrån huvudstaden. Vi skulle se Håkan på (just det) Liseberg. Jag tror att det var i April, vår var det iallafall. Jag minns hur stolt jag kände mig, vi ägnade nämligen morgonen åt att strosa runt i staden varvid jag visade dem alla platserna. Magasinsgatan var till exempel en plats som var rentav helig. Men hur mycket de än ville förstå, hur mycket de än försökte, så var det ändock inte riktigt samma sak.
Precis som Håkan själv sade i en intervju nyligen ”Låtarna bottnar på ett annat sätt här, publiken vet vilka platser jag sjunger om. Jag behöver inte förklara mig.” Nej, förklaring är överflödig då känslorna åker motorväg in i hjärtat och utan förbehåll strålar de på ett annat sätt än för de som inte växt upp med båtturerna i skärgården, fyllorna på de karga klipporna, den sociala pressen på Hvitfeldska eller de perfekta middagarna i Örgryte. Känslorna kan översättas i konkreta händelser ifrån det egna livet och plötsligt blir vi än mer uppenbart patetiska i vår depression. Det är lite, lite enklare helt enkelt. Lite hårdare, lite mer tragiskt.
Nu menar jag inte att mina Stockholmsvänner på något sätt skulle förstå mindre utav låtarnas storhet, absolut inte. Men sticket i hjärtat blev alltid lite större för oss som inte bara slogs utav en känsla, utan även utav en identisk scen vi själva varit i.

20040219_000206_83600800
(foto:Emma Svensson/Rockfoto Arvikafestivalen 2003)

Den där gången på Liseberg, då var vi ett par tusen personer som samlats för att avnjuta vår gemensamma dröm om livet. Inte alls något överflöd, inte i närheten utav hur många som får plats framför scen.
I fredags, då fick Liseberg stänga ner parkens insläpp för att det var en för stor publik.
Hur många gånger mobbades vi inte för vår kärlek till något annat än vardagen? Hur många gånger mobbades vi inte för att vi ville vara våra egna? Hur många gånger mobbades vi inte för att vi älskade den där sjömanskostymen? Hur många gånger mobbades vi inte för vår imbecilla smak som ledde oss till en finnig liten jävel som inte ens kunde sjunga?
Mitt hjärta har slitits itu. Jag glädjer mig något enormt åt privatpersonen Håkan Hellström. Men som rörelse och livräddare så har något försvunnit. Det är inte längre samma sak när varenda kotte på spårvagnen kan varje litet ord till Magiskt Men Tragiskt. Det är inte längre samma sak när det inte längre är Vi. Hur drastiskt det än må låta så dog något för mig i sommras när jag stod och tittade ut över 40.000 människor som var på plats för att se mannen, vars namn har lyckats bli långt större än han själv.
Och jag tror aldrig att Håkan kommer att få de där 16-åriga flickorna, iklädda sjömanskostym och silverstjärnor i ögonvrån, åter. Och finns de där, då vet de inte ens vad silverstjärnan eller kostymen betyder.

Men i mitt hjärta har herr Hellström alltid en säkrad plats, en plats som aldrig kommer att förflyttas eller förminskas. För Håkan, du räddade mig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: