Månadsarkiv: april 2010

Love was never meant to be nice

Det är vår nu. Det ligger i luften. Det märktes häromnatten då jag fann mitt livs kärlek, återigen. Jag hälsade och insåg att du, du är den som kommer att rasera mitt liv den här gången, du är den som kommer att bryta ner den psykiska styrka jag sakta lyckats återbygga.
Om jag vore någon annan, vem som helst, då skulle jag skriva vackra ord om den fina pojken, skriva rader om trevliga luncher med alla vänner, berätta om mina nyttiga måltider med müsli och fibrer. Men jag ser bara en man att förstöra och dagens intag har bestått utav en Lucky Strike.

Dina händer är sårade och varje gång du rör vid mig går elektriska stötar igenom min späda kropp. Rastlösa och förvirrade ögon stirrar in i varandra. Vi vet att det vi gör är fel. Efter timtal utav närhet, din kind emot min. Efter lätta beröringar och leende blickar. Då står vi plötsligt där. Vi vet båda två att det över, att det tog slut redan innan vi försökte.

Annonser

God never died – he never lived

All beings so far have created something beyond themselves; and do you want to be the ebb of this great flood, and even go back to the beasts rather than overcome man? The overman is the meaning of the earth. Man is a rope, tied between beast and overman—a rope over an abyss,  and what is great in man is that he is a bridge and not an end.

Hellre en vän med åsikter, än tio copycats

Ibland, när jag umgås med mina nära och kära, så kan jag inte låta bli att låta tankarna flyga iväg, låta tankarna flyga fritt. Men jag säger ju givetvis aldrig någonting. Så jag uppfattas nog som relativt svår. Lite otillgänglig. Upphöjd och försvunnen i min egna dimma. 
Men hellre att jag är tyst i mina egna tankar, än att jag deltar i ett samtal jag inte finner fullt tillfredsställande. Jag älskar fortfarande de omkring mig, men jag sitter hellre som observatör om jag inte känner att jag kan tillföra något extravagant till diskussionen. Det har inte alltid varit på detta sätt. Förr var min exhibitionistiska sida övervägande, och att höra min egen röst, mina egna tankar och mina egna åsikter var det käraste jag kunde sysselsätta mig med. Tillslut letade jag mig fram till the conclusion om att jag måste hejda mig själv.

Någonstans i övergången till den mer lugnare Sandra kom jag till insikt om varför jag fann mig själv att vara så ensam förut. Jag letade ju upp vänner som jag kunde projicera mina idéer på. Vänner jag kunde manipulera till att bli som mig. Bli som mig, jag var ju perfekt – det är såhär man skall vara. Inte konstigt att jag aldrig fann tillfredsställelse i mina relationer då allt cirkulerade kring vad jag själv ansåg. Ingen input. Ingen ytterligare tanke. Så nu vårdar jag mina älskade vänner och tillåter mig själv att känna efter. Tillåter mig att verkligen se till vad jag egentligen vill och tycker. För om jag kan vara stark i vad jag känner och tycker, då kan jag vara stark i att erkänna om jag har fel.

Independent All Night Long

Visst är det trist, när man är på förfest, att man alltid ska behöva höra samma gamla låtar? Du vet vilka jag pratar om. Du vet att det är boom boom pow hit och folk som är på båtar dit. Om man har riktigt tur så kan man få höra Kings Of Leon någon enstaka gång, men då bör det noteras att det enbart är Use Somebody eller Sex On Fire som sänds ut. Inget mer… djupt.
Så därför, mina kära vänner, har jag skapat en skön spotifylista med låtar som du förmodligen aldrig hört förut, eller möjligtvis råkat snappa upp när radion väl känner för sin mer independent sida. Så klicka nu på bilden och njut.
Givetvis är alla låtarna byggda för sex, hångel och fest…

To pretend

Mentalt så ser det ut såhär i min värld just nu.
Men i det fysiska livet så kan jag berätta att jag ligger i min säng och har huvudvärk ifrån helvetet samt halsmandlar som svullnat upp till rentav bisarr storlek.

Nostalgi

När jag gick förbi Myrorna häromdagen för att leta efter godbitar i LP-backarna så fann jag Nationalteaterns teaterpjäs Peter Pan, det var nästan så att jag var påväg att köpa den men så slog det mig att nej, det är bättre att den finns kvar här så att någon annan musikaliskt vacker själ kan få njuta utav denna fantastiska pjäs. Värmen som slog i mitt bröst talade om för mig att det är mycket roligare att åka hem till Göteborg, gräva fram plattan, föra på nålen och lyssna efter att min far skall upptäcka att jag lyssnar på Nationalteatern. Varje gång han upptäcker detta så smyger han omkring i huset och närmar sig sakta, sakta, som om att han inte riktigt vill prata med mig, men ändock längtar efter att få tala nostalgiskt i timtal.
Tillslut kommer han alltid fram och drar alla de där historierna jag hört tusen gånger förr, och jag njuter utav varenda sekund.

Taggad ,

Chaos is a friend of mine //Bob Dylan

Alla säger att

vi

vi är de som borde vara.

Och

jag

jag undrar vad som menas.

Men

du

du säger ingenting.

Gemene man passar inte alltid till kontorsarbete

En kvinna i Auckland, på Nya Zeeland, blev 2007 sparkad från sitt jobb utav världens underbaraste anledning. Hon arbetade på ekonomiavdelningen på ett vårdföretag och satt därför väldigt mycket vid en dator. Dock kan man undra om tillgång och aktivt användande utan datorer verkligen ger någon slags kunskap, vana eller erfarenhet. Kvinnan ifråga skrev nämligen alltid sina mail i versaler samt fetstilade och rödtextade hejvilt, dock framgår det inte utav historien om hon fetstilade och rödtextade saker som var extra viktiga eller om hon körde för den ”estetiska looken”. Detta fick iallafall hennes kära medarbetare att se rött och kvinnan fick därefter sparken.

Nu, tre år senare, har en domstol beordrat företaget att betala ut en smärre summa pengar till kvinnan p.g.a. orättvis uppsägning.
Jag kan förstå domen men jag å andra sidan hade gärna använt henne som krokodilmat.

Skruvad

Någonting måste vara seriöst fel på en person när hon på fullt allvar anser att människor i allmänhet och män som raggar på henne i synnerhet, är något hon ser ner på med bestämd elitism. Såfort hon inser att en man vill ha henne så sätts mekanismen igång och hon anser att de är den lägst stående varelsen som någonsin existerat.

Nej, det handlar inte om min kompis. Det handlar om mig.

A friend is, as it were, a second self. //Cicero

Ni vet när man träffar någon och helt plötsligt bara inser att allting är precis rätt? När det inte spelar någon roll vad du än gör, hur du än gör det eller vadfansomhelst – personen kommer alltid att finnas vid din sida ändå? Och samtidigt undrar du hur du någonsin klarat dig före denna person kom in i ditt liv? När du blir glad bara av att höra personens röst, lycklig över att titta in i personens ögon och alldeles stolt över att få ge denna person en stor plats i ditt liv?
Så känner jag inför denna man.

Efter att ha känt Niklas i knappt ett halvår så kan jag inte annat än att säga att jag faktiskt älskar den här killen en hel del. Att ha denna fantastiska vän vid min sida känns så underbart bra, så betryggande och så lugnande. Att jag nyligen hamnat i en sits som lett till att vår vänskap kommit i kläm, det är något jag lider av något enormt. Men ingenting är längre svart eller vitt, jag hoppas bara att vår vänskap slår ut allt annat.

Jag vet att det här låter fånigt och kanske till och med en aning skrämmande, men det är min skamlösa kärleksförklaring till en utav de finaste personligheter jag träffat.

Att fira lilla hjärtat

Igår fyllde ingen mindre än herr Oskar Omne år! Jag trotsade min halvtrista hälsosituation och begav mig hem till pojken för att gratta och sjunga. Grabbkväll kallades det, just därför kände jag mig mäkta tvungen att köra på kvinnlig stil till det maximala…

Golden Boy och Storken full á la kastrull, 90-talisterna fick spasmer och födelsedagsbarnet himself ville prompt skapa ännu en charmig hakan-bild.

Taggad

I never loved you, get the picture, go to hell

Män, och i synnerhet de män som ännu inte hunnit bli mentalt äldre än 16, är en del utav vårt samhälle som jag aldrig kommer att förstå mig på. Eller snarare, de kommer aldrig förstå sig på mig och jag ger blanka fan i om kommunikationen är död eller levande. Att älska, det är något jag gör oftare än andra. Att bry sig, det är något jag gör till självförintelse.
Så sluta smickra er själva, bara för att jag hävdar att jag älskar er så betyder det kanske inte mer än just de sagda orden.

Varför skriver jag då detta? Jo, för att jag på senare tid stött på så ofantligt många utav det manliga könet som har oerhört svårt att skilja på vad jag menar och inte. Personligen trodde jag att det var kvinnor som antog saker och försökte leta efter meddelanden mellan raderna men jag har fått en rejäl törn på denna fördom. Hej och hå.

När musiken kommer i skymundan

För The Arks kommande platta, In Full Regalia, görs det oerhört mycket press men någonstans så känner jag att fokuset på skivan någonstans har tappats. Ingen artikel tar upp skivans riktning eller inspirationskällor som rått för denna The Arks femte fullängdare. Det enda man får läsa, om och om igen, är hur fantastiskt det är att bandet skall släppa skivan genom att distribuera den med en tidning – och därigenom slippa 25%-momsen som ligger på övriga artiklar, och istället gå igenom bokmomsen istället. Snack om förnyelse inom skivbranchen är behjärtansvärt och inte minst oerhört viktigt, men känns det inte någonstans som att musiken som allmänheten får tillgång till på måndag borde vara i fokus?

Allt detta prat om förnyelse och uppgradering som är till för att få ut musiken via nya kanaler, allt detta lyckas nu istället med att sätta musiken i bakgrunden. Vilket komiskt nog då går rakt emot vad artisterna, med största sannolikhet, vill uppnå. Berättelsen om skapelserna, historierna bakom låtarna – javisst. Men när all press om en kommande skiva, ifrån en väletablerad grupp, handlar om att skivan kommer att säljas i kiosker, då har något väsentligt tappats.
Respekten för musiken.

Taggad ,

Min planlösa vandring i ruiner utav det som en gång var ett hjärta

Desorienterad och fortfarande full, vaknar jag upp i min ack så ensamma lägenhet. Ingen finns i Amandas säng, den står där tom och hånar mig. Huvudvärken stämmer in i den hånande tonen och jag sluter åter ögonen. Det är inte dags ännu. Låter ögonen vila ifrån datorskärmens skarpa ljus. Datoradapterns hårda arbete genererar värme och jag kan nästan inbilla mig att det är någon som just klivit upp ur min säng, någon som lämnat mig för att pyssla i mitt blåvita kök, någon som lämnat mig för att strax komma tillbaka och pussa mig i pannan och viska i mitt öra. Men illusionen varar inte länge till, plötsligt överfylls jag utav ensamhet. Det är en svagt elegisk, men ändock aningen trivsam känsla. Bakfyllan glider sakta bort och jag undrar om det möjligtvis är dags ännu?

Utanför fönstret kvittrar fåglarna, det är visserligen inget jag kan höra eller se genom fönstret, utan det upptäcker jag när jag kliver in på min klaustrofobiska toalett och hör den skärande sången genom ventilationstrumman. Vattnets strålar försöker tappert att rena min sargade kropp, men hur mycket jag än gnider och tvålar in mig så når jag inte ända fram. Huvudvärken är dock som bortblåst, men ersatt utav en kvävade smärta i min redan så skadade bröstkorg.