Min planlösa vandring i ruiner utav det som en gång var ett hjärta

Desorienterad och fortfarande full, vaknar jag upp i min ack så ensamma lägenhet. Ingen finns i Amandas säng, den står där tom och hånar mig. Huvudvärken stämmer in i den hånande tonen och jag sluter åter ögonen. Det är inte dags ännu. Låter ögonen vila ifrån datorskärmens skarpa ljus. Datoradapterns hårda arbete genererar värme och jag kan nästan inbilla mig att det är någon som just klivit upp ur min säng, någon som lämnat mig för att pyssla i mitt blåvita kök, någon som lämnat mig för att strax komma tillbaka och pussa mig i pannan och viska i mitt öra. Men illusionen varar inte länge till, plötsligt överfylls jag utav ensamhet. Det är en svagt elegisk, men ändock aningen trivsam känsla. Bakfyllan glider sakta bort och jag undrar om det möjligtvis är dags ännu?

Utanför fönstret kvittrar fåglarna, det är visserligen inget jag kan höra eller se genom fönstret, utan det upptäcker jag när jag kliver in på min klaustrofobiska toalett och hör den skärande sången genom ventilationstrumman. Vattnets strålar försöker tappert att rena min sargade kropp, men hur mycket jag än gnider och tvålar in mig så når jag inte ända fram. Huvudvärken är dock som bortblåst, men ersatt utav en kvävade smärta i min redan så skadade bröstkorg.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: