Månadsarkiv: maj 2010

Journalistik på hög nivå

Om man någonsin känner att det händer för lite i ens egna liv, ja då är det bara att kila in på Expressen för att finna humor och lycka.


Saxat ur artikeln: ”På söndagen uppdaterade dörrvaktsikonen Fadde Darwich, 44, sin status på Facebook till singel.”

Och jag som trodde att svensk ”nöjesjournalistik” enbart var dålig, att den är fullständigt irrelevant och värdelös var något nytt. Om jag var Kerstin Abrahamsson, journalisten bakom detta fantastiska scoop, så skulle jag snarast säga upp mig för att därefter hugga av mina egna, prostituerade, händer.

Annonser

Nu är jag i horisontellt läge igen

Det är tyst här. Tyst ifrån mig.
Alldeles tyst.
Det är så man låter när man har gått in i väggen och tappert försöker hålla god min.
‘Jag var ju frisk, jag var ju frisk igen.’ intalade jag mig själv. Men även de bästa kan ha fantastiskt jävla fel.
Beger mig ut i regnet i hopp om att hjärtat skall slitas ut, pannbenet sparkas in, och att låta lyckan dö abrupt.

Tavelramar!

I en artikel på Expressen fann jag mig själv att bli mycket förvirrad. Fråga nummer ett som uppstod är varför i helvete Mats Larsson, tidningens utrikespolitiske kommentator, skriver en artikel om skador i sänghalmen? Jag vet inte om det bara är jag, men det kan väl tyckas att både Greklandskrisen och Storbritanniens premiärministerval borde ta upp denne herres arbetstid för tillfället? Inte en flamsig artikel i delen ”Sex & Kärlek”?

Anyhow. Till frågetecken nummer två. I artikeln rapporteras det om en brittisk undersökning där britterna har fått svara på hur skador går till i hemmet när de har sex.
Jag är inget större fan utav vaniljsex all the time men jag måste ändå fråga – hur kan den femte mest frekventa skadan vara ”Slag mot knä”? Hur skadar man sig på knäet ens? Förklaringar eller teser mottages gärna.

You and me could run a bad romance

Cockfight.
Det är en ganska så rolig företeelse. Det är lite knepigt och ganska deprimerande. Men ändock smickrande på något sätt för den som utsätts för det hela. Fast det kanske ändå inte är så intressant att hamna däri. Man står ju i slutändan ensam. Alla desperata själar har, både mentalt och fysiskt, slagit sönder och samman varandra.
Usch.

Att springa fort, fort, fort

Jag är sjuk, och denna gång inte enbart i huvudet. Tänker på hur det vore om du låg här bredvid mig. Eller hur det vore om din bästa vän låg här hos mig. Eller om vem som helst låg med mig. Tänker på hur det vore om skammen, samvetet och moralen inte existerade. Livet skulle nog vara enklare då, framförallt för dig. Jag är sängliggande utav psykisk matthet, ynklig och liten. Patetisk och självföraktande. Hånfull och cynisk. Önskar att du kunde stryka din hand emot min panna, köpa de där godisarna jag älskar så, eller bara sitta på sängkanten och berätta om din dag.

Hard fact

”Rock journalism is people who can’t write, interviewing people who can’t talk, for people who can’t read.”

//Frank Zappa

I believe that adoring is something defeatable

Jag är inte den som snabbt hoppar på tåget och hyllar musiker ändlöst. Ändlöst, så hyllar jag aldrig någon, något. I vilket fall som helst, jag håller mig hellre avvaktande, låter musiken bida sin tid, låter musiken växa med mig, innan jag uttalar mig.
För ett tag sedan dök Ola Joyce upp i min sfär. Emma tog in honom som bloggare på Radar och i mina öron viskades det om att vi skulle boka detta ”musikaliska geni”, som han så fint kallades, till vår festival. Jag brukar fnysa åt alla omedelbara hyllningar, fnysa åt branchens tendens att hoppa utför ett stup, enbart för att någon annan gjort det innan – och sedan håna de som valde att avvakta. Att följa John är alltid viktigast i ankdammsSverige. Det spelar ingen roll vad du tycker, bara du tycker som alla andra. Men med Ola Joyce kändes det annorlunda. På något sätt kändes det alldeles givet att det skulle bli en succé.

Och såklart är det en succé. Tyvärr har jag inte hunnit införskaffa skivan ännu, utan jag låter tragiskt nog själlösa Spotify mata mig med information tills det blir dags för Ola att stå på scen hos YEAH!festivalen i Örebros vackra Stadspark.

Small holes in my fantasy

Att skriva vemodiga betraktelser om ett kärleksliv i spillror har, och kommer alltid att vara, min främsta gebit. Jag finner det lite lättare, lite finare, lite rakare. Jag antar att jag framstår som väldigt deprimerad och olyckligt kär. Men egentligen är det bara min rena depression som kanaliseras ut genom romantikens titt-hål. De få glädjande ord jag har, de måste jag spara på. De måste finnas kvar till den stund då jag verkligen är i behov utav dem. Och det är inte när jag sitter ensam i mörkret och låter ljuset ifrån min Mac vara det enda som påminner om att det faktiskt finns ett liv i denna lägenhet.

Men vi skulle ju kunna…?

Uppenbarligen är mina hjärnceller inte vad de en gång var. Fredagen startade med att jag sakta kom in på spåret om att jag och Petra skulle ha en mysig liten middag hemma hos henne. Vi skulle ta det lugnt. Vi skulle ladda inför visningen i Göteborg. Vi skulle lägga oss tidigt för att vakna utvilade till tåget som avgick redan 7.10 på morgonen. Vi skulle. Vi gjorde inte.
Efter någon minut fick vi idén att det vore gott med vin till laxrätten vi skapat. Några glas senare så var det givet att vi skulle titta förbi på nylanseringen utav Jakobs ställe. Men vi skulle ta det lugnt. Ett besök. En titt-in. Ingen livad dans, dans, dans. Men. Vi stannade kvar tills klockan slog stängning. Vi stannade kvar med ömmande fötter och en medvetenhet som gav blanka fan i om vi skulle upp eller ej. Då blev det plötsligt helt acceptabelt att vi skulle med hem till Lina för efterfest. Och visst var det logiskt att sedan bege sig hemåt varpå Richard, Andreas och Adam skulle få komma över för några omgångar Twister? Visst var det logiskt att lägga sig för att sova enbart två timmar innan tåget skulle avgå, det vill säga 45 minuter innan klockan skulle ljuda och tvinga upp oss?

Men ack så trevligt vi hade.

I don’t need a recipe to fuck up my life

Det kanske var på Satin, jag vet inte. Det kan lika gärna ha varit i din lägenhet. Det vart iallafall ett nytt vi på en gammal plats. Jag har börjat tappa all slags omvärldsuppfattning när dina gråblåa ögon tittar in i mina, jag vacklar och undrar vad som pågår. Jag har aldrig stått på skakande ben vid din sida, jag har aldrig känt blodet rusa när du tittat på mig. Någonstans dog vår systerliga och broderliga kärlek när du viskade i mitt öra om drömmarna du inte kan sluta drömma. Drömmarna som är ständigt närvarande och sakta, sakta tar över ditt vakna liv. Någonstans föddes en idé, en känsla, en framtidstro som spår i lycka. Men just nu rodnar jag över hur du vill dansa nära, tätt intill. Blir yr utav hur du håller om mig när vi delar på vår sista Luckie. Undrar om jag kommer att överleva detta? Jag som aldrig skapat annat än kaos, depression och förtvivlan i allt jag lägger mina känslor i.

Värme i hjärtat

Denna dag startade med att finna erbjudande om ett nytt frilansjobb liggandes i inkorgen. Ett arbete som innebär att jag får göra det jag är skapt till. För ett tag seden började jag tveka på mig själv. Jag, Sandra Hellstenius, tvekade på min kunskap och värdighet. Jag gav upp hoppet en aning och förlikade mig med misären i att känna sorgen ta över. Att på avstånd, se mig själv försvinna bort ifrån den värld jag vuxit upp i. Det är just därför det känns alldeles underbart att bli påmind om att man inte är bortglömd. Att jag snabbt kan återgå till mina gamla spår genom att enbart doppa tårna i den mediala ankdammens vatten.