Månadsarkiv: juni 2010

Dance ’til you drop

Imorgon åker jag till Peace & Love. Nu är det tredje året i rad som jag åker dit för Rockfotos räkning. Vid min sida har jag återigen Kvist och Omne. Vännerna som gör det värt att överhuvudtaget andas. Men tills jag lämnar Örebro så skall jag dammsuga affärer på kläder och högklackat. För vem åker på festival i fotriktiga skor och bekväma kläder som tål lera? Just det. Inte jag.

En vanlig liten onsdag

Egentligen var jag extremt trött efter jobbet idag. Egentligen skulle jag hem för att sova. Men ack, självklart blev det inte som så. Fick ett underbart samtal vilket ledde till att jag snabbt hoppade in i duschen för att senare bege mig mot en skön uteservering. Där intogs det både öl och rosé, dock fick jag vänta tills efter tolvslaget innan jag kunde erbjuda något, pengar är tyvärr ett problem ibland. Både roadtrip och London-resa koms det överens om. Nu sitter jag i sängen och inser sakta att jag inte är det minsta trött. Imorgon lär bli en lång dag, antar jag.

Oh darn

There are many things of which a wise man might wish to be ignorant.

-Ralph Waldo Emerson

Tidigare i veckan vaknade jag upp ur en komatosliknande föreställning om den egna kärleken, jag har systematiskt satt i funktion att absolut inte bry mig om det som kan komma nära, det som om möjligt skulle kunna såra. Med ryggen vänd mot det som alla andra vet vore bäst, så har jag kastat mig in i en oändlig rad utav svårlösliga problem. Undermedvetet har jag försökt att aktivt försöka förstöra all chans till att faktiskt få det jag egentligen alltid velat ha. Efter alla de steg jag tagit, efter alla de depraverade aktioner jag utfört, så kan jag nog säga att jag med all säkerhet har lyckats alldeles perfekt med min mission att förstöra.

Det som jag finner intressant, det är att uppvaknandet skedde inte tack vare mig själv, inte heller någon närstående. Det var en manlig vän, som jag inte känt alltför länge, som helt frankt kastade ur sig sin idé om vad jag egentligen håller på med. Att jag började gråta, stamma och vägra tala tillbaka, det var helt bisarrt för mig – jag, som annars är så vältalig och oratorisk kring hur saker och ting ligger till. Men nu står det klart, jag har aktivt förstört min lycka. Grattis Sandra.


Ditt självbedrägeri blir nöje i min illusion

Jag önskar att jag aldrig kommer att lista ut vad jag sysslar med. Att jag aldrig kommer att ha en given och välordnad plan. En plan som för utomstående verkar alldeles rimlig och inte alls fullkomligt vanvettig. Om planen synliggörs, kan framtiden ens iscensättas då? Verkligheten fallerar och planen går om intet, vi kan inte leda oss enligt en plan, vi har inte makten att styra i en så lättflyktig värld som vår civilisation har skapat åt oss. För att gå tillbaka till lågstadiet; alla andra har illusion om en plan, en idé om vem de är. Alla andra har ett lugn i sin bild av vem de är i nuet. Det är vackert, det är stabilt. Men vårt jag är icke konstant och därför hånskrattar jag kallt åt alla de som låtit binda upp sitt långt framtida jag i något som antagligen inte kommer att vara dem, när de väl är framme. Är cynismen mot dessa människor, som lever i självbedrägeri, en underliggande oros sätt att skydda mitt sinne? Vem vet. Jag vet bara att jag går upp om morgnarna, dricker kaffe i solen, hyllar mig själv, dricker sprit tills jag inte kan ledas någon annanstans än käpprätt åt helvete. Men jag har ju en Mac. Och jag handlar på second-hand. Ibland läser jag Kafka och däremellan skriver jag nedsättande texter om det som kallas ”verklighetens folk”. Att leva i min egna illusion, det fungerar alldeles utmärkt det också.

Adidas sköna reklam

Någon på Adidas vill ju uppenbarligen att jag skall smälta utav lycka. Daft Punk inklippt i Mos Eisley-barscenen ifrån Star Wars?
Annat kul i reklamen är att…
…Snoop Dogg får vara lycklig och låtsas köra på med ljussablar?
…r’n’b-bruden Clara blir uppraggad utav ödlor?
…David Beckham blir utpressad till att joina Jabba The Hutt’s fotbollslag?

Självinsikt, välkommen.

Den här bilden summerar mitt nuvarande allt. Jag älskar bilden, men avskyr mig själv.

Remember – we’re all in this alone

Idag har varit en dag som jag ägnat alldeles åt mig själv. Om man bortser ifrån snabbt godnattsnack med mina två sambos samt två telefonsamtal, ett med Helene och en kortis med Richard, så har jag levt i ensamhet denna dag. Och ja. Jag älskade det. Att bara få rå om mig själv, att skita i allt och att bara se till mina egna behov – det var precis vad jag behövde efter den senaste tidens turbulens. Men ändock bjuder nattens mörker på svärta som kryper in under skinnet, jag känner mig lämnad, jag känner mig bortglömd och jag känner mig så liten, så liten. Framförallt så känner jag mig arg, men det är ett senare kapitel som vi helst inte skall öppna upp.

Igår besökte jag Ritz. Alla var där. Jag märkte inte av det, jag var där med Jonas och Viktor. Tidigt på kvällen (det jag räknar som tidigt, dvs en timma innan stängning) så bestämde vi oss alla tre för att gå hem till Jonas och lyssna på The Doors hela natten lång. Det kan ha varit det bästa beslut jag gjort på år och dar. Sträcklyssning utav både första plattan ”The Doors” samt fenomenala ”Strange Days”. Sen somnade jag mjukt in i min egna säng, för att snart väckas utav att Bodil ville ha efterfest. Oh darn.

Pengar är inget problem, eller?

Vad säger du nu, Henrik Malm?

Stefan Jarl fångar vår idiotiska värld i ett nafs

Jag svängde förbi Bio Roxy med Jonas igår, han hade hört något om en ny film utav Stefan Jarl, skapare utav Modstrilogin, samt att det tydligen skulle finnas en professor på plats för att besvara publikens frågor efter visningen. Jag var snabbt intresserad och det tog inte mer än någon minut innan jag satt som ett tänt ljus och var alldeles till mig inför denna tisdagskväll.

”Underkastelsen”, som filmen heter, är en film om alla de hundratals kemikalier som vi idag bär i vårt blod, vilket är ett bedrövande resultat vi kommit fram till efter den ofantliga mängd kemikalier vi, sedan andra världskriget, släppt ut i vår miljö och som vi har tillåtit oss att ta del utav då vi gjort, och gör, allt i vår makt för att få en bekvämare tillvaro. Stefan Jarl har i filmen samlat 23 professorer verksamma på diverse lärosäten runtom i Europa och Nordamerika, dessa delar under filmens gång med sig utav de resultat som deras forskning kring kemikaliernas deltagande i vår värld innebär. Som en röd tråd i filmen används ett delmoment där Stefan Jarl själv, låter sitt blod analyseras. Inte tar det lång tid innan man vänder sig i stolen utav obehag inför de krassa fakta som berättas.

Filmen har undertiteln ”Till de Oföddas försvar”, vilket till en början tolkades utav mig på ett, uppenbarligen, felaktigt sätt. För filmen lär oss inte bara hur mycket vi skadar oss själva, filmen lär oss framförallt hur enormt mycket vi skadar de ännu ej födda – de är inte säkrade i mammans mage överhuvudtaget. Placentan, som är till för att stoppa sådant som ej skall föras över till bebisen, klarar inte av att hejda de fettlösliga kemikalier som vill in. Kroppens cellmembran är nämligen skapta som så att de tror att allt fettlösligt är nyttigt, såsom vitaminer och mineraler – men ack så fel det kan vara, vi är ju idioter som skapar vår egen död.
Detta innebär alltså att en nyfödd är redan full med en del kemikalier, och när bebisen sedan ammas, så förs alla mammans olika kemikalier över till barnet, i varierande mängd. Detta innebär alltså att den första gåva vi någonsin ger till våra barn, det är en förorenad och skadad kropp.

Grattis världen.

YEAH!10 blev en succé

Min dator har inte brummat på länge. För tillfället låter jag den gå igång för första gången sedan vi gav oss in i att sätta våra festivalplaner i verket. YEAH!10 är nu till sin ända och jag steker färskpotatis med diverse tillbehör i mitt nya kök.

YEAH!10 var en obeskrivlig upplevelse, så mycket intryck, så mycket jobb, så lite tid till reflektion. I efterhand så är det dock några punkter som sticker ut lite mer än andra, såsom när scenchef-Rille och Johan kollapsade efter det att de gjort sin bästa spelning med Ape Rape Escape någonsin – jag var livrädd och gjorde allt för att stå läkarna till hjälps. Andra saker som däremot var aningen mer trevliga var mitt moment när jag står vid mixerbordet på stora scen, tittar ut över den enorma folkmassan och börjar glädjegråta, när jag och Sandra Bandick somnade i en 80cm bred dusch, att försöka lista ut hur elektrikerns kodspråk skall tydas då man blev ivägskickad till Biltema, den mysiga grillkvällen då allt nästan var över, våldsamma vattenkrig och vår totala nedbrytning utav könsnormer.


Hur kan man som festivalarrangör inte bli berörd utav denna folkmassa?


Ape Rape Escape visade vart skåpet skall stå! (På soptippen, alldeles sönderslaget… Så mycket saker/möbler som de skrotade det giget är rent… sjukt.)


En till synes förbryllad ledning, men ack så skenet kan bedra – lycka och kontroll!


Alla foton är tagna utav Oskar Omne