Remember – we’re all in this alone

Idag har varit en dag som jag ägnat alldeles åt mig själv. Om man bortser ifrån snabbt godnattsnack med mina två sambos samt två telefonsamtal, ett med Helene och en kortis med Richard, så har jag levt i ensamhet denna dag. Och ja. Jag älskade det. Att bara få rå om mig själv, att skita i allt och att bara se till mina egna behov – det var precis vad jag behövde efter den senaste tidens turbulens. Men ändock bjuder nattens mörker på svärta som kryper in under skinnet, jag känner mig lämnad, jag känner mig bortglömd och jag känner mig så liten, så liten. Framförallt så känner jag mig arg, men det är ett senare kapitel som vi helst inte skall öppna upp.

Igår besökte jag Ritz. Alla var där. Jag märkte inte av det, jag var där med Jonas och Viktor. Tidigt på kvällen (det jag räknar som tidigt, dvs en timma innan stängning) så bestämde vi oss alla tre för att gå hem till Jonas och lyssna på The Doors hela natten lång. Det kan ha varit det bästa beslut jag gjort på år och dar. Sträcklyssning utav både första plattan ”The Doors” samt fenomenala ”Strange Days”. Sen somnade jag mjukt in i min egna säng, för att snart väckas utav att Bodil ville ha efterfest. Oh darn.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: