Månadsarkiv: juli 2010

I Värmland, intet nytt

Någonting på festivalen Putte I Parken skadade mig och Oskar rejält. Eller, Gerda och Bert-Åke som jag så gärna vill kalla oss.

Det enda som skrämmer mig är jag

Att ge sig ut i världen, att söka nya sätt att leva, att söka nya erfarenheter och upplevelser – de är alla delar i den enormt välutvecklade maskin som kallas ”flykten ifrån sig själv”.
Det är när vi lämnas ensamma med oss själva som vi är som mest rädda. Det är den egna varelsen som skrämmer oss allra mest. Fruktan inför vem som sitter i spegeln vinner alltid över allting annat.

Äntligen igång igen

Ett tomt Götgatan, tidigt på morgonen, genom en Iphone.

I helgen besökte jag staden med stort S. Den där staden som är större än alla andra, samtidigt som acceptansen samt öppenheten nästintill är mindre i denna stad än dess mindre kopior. Iallafall. Stockholm förärades utav ett besök, ett besök där jag klämde in mångt och mycket, bland annat ett första utkast på kapitel fyra i min generationsroman. Det har gått oerhört segt för mig den senaste tiden, tja det senaste halvåret, när det kommer till att vara kreativ. Det har vandrat in alldeles för mycket realitet och problematik kring andra människor i mitt sinne, vilket har blockerat mina kreativa kanaler till max.

Dessförutom hann jag med att visa min amerikanske vän David runtom i staden. Han var lyrisk och fotograferade allt som inte är värt att fotograferas. Gröna Lund besöktes också för första gången, varpå jag insåg att Liseberg är några hundra gånger bättre (och då har jag ändå besökt Liseberg såpass idiotiskt många gånger att jag kan gå in där med förbundna ögon och ändå kunna ha en helt vanlig dag där…). Men Djurgården var vackert. Jag satte mig ner i en dunge och läste, varvid jag samtidigt noterade hur folk gick i cirklar runt mig, vid mig. Jag lärde mig också att en extremt liten publik kan tyckas vara enorm, när den förmedlas igenom TV-rutan. Dessutom fann jag mig en lägenhet. Som toppen på grädden på moset.

Och så var du som bortblåst

Omtöcknad kliver jag upp ur sängen, en tomhet sprider sig sakta.

Doften utav likgiltighet och avsaknad utav vilja, sprider sig sakta igenom min lägenhets alla rum. Jag stapplar in i köket och öppnar kylskåpet, fortfarande inte riktigt klar i huvudet, vad var det som hände, vad var det du gjorde med mig i min dröm? Kylskåpet lockar inte med någonting alls, en cigarett får stå för dagens frukost.

Då, när jag sitter på balkongen utan tak, och regnet forsar ner över mina bara ben, så återfår min hjärna en del minnesbilder utav kärleken jag fann under natten. Jag blev förälskad i en sinnesbild utav ett du.

Ett du som enbart går att projicera, men aldrig att finna.

Fifty People, One Question: London

Jag är alldeles kär i pojken (i början utav filmen) som inte vet svaret, den pojken som famlar vilt och tror sig vara ute på fel vatten – men som visar sig ha det vackraste svaret utav dem alla.

Skrattar och skakar på huvudet åt mig själv

>>Det kommer inte att var ett helt liv<<, sa jag och la handen på hennes axel. >>Någon gång går det över. Och när det har gjort det, kan vi tänka på hur vi ska ha det i fortsättningen. Då är det mycket möjligt att det är du som måste hjälpa mig. Vi lever inte våra liv efter någon sorts kassabok där minus och plus måste gå jämnt ut hela tiden. Om du behöver mig just nu är det väl bara att använda mig. Eller hur? Varför krånglar du till allt så? Ta lite lättare på saker och ting. Bara för att du gör allt så krångligt blir ju tillvaron så svår för dig. Ta lite lättare på allt, så ska du se att livet blir enklare.<<
>>Varför säger du så där<<, sa Naoko med fruktansvärt kylig röst.
Jag insåg att det jag hade sagt förmodligen var totalt fel.
>>Varför säger du så?<< upprepade Naoko medan hon stirrade ner i marken. >>Det förstår väl jag också att livet blir enklare om man tar lättare på saker. Det är ju totalt värdelöst att säga en sådan sak till mig. Du, försök att fatta en sak. Jag har aldrig levt på något annat sätt än så här och kommer aldrig att kunna göra det heller. Om jag skulle ta lättare på saker och ting skulle jag inte vara den jag är. Jag skulle gå i bitar och skingras för vindarna.<<

-Norwegian Wood, Haruki Murakami

Calling Captain Obvious

This is Breakfast.

Vi är kollektiva divider snarare än autonoma individer, påväg mot självkontrollens säkra död

Idag kom soffgruppen hem till mig. Nu skall jag lägga mig och onanera på den eftersom jag är så lycklig över att ha fått världens snyggaste möbler till världens mest chockerande pris. Jag är ett med soffan, nu och för alltid.

All the tizzy fizzy idiot things


I want people to know that almost everything that concerns them in their daily lives is of no consequence whatsoever. Nothing and nobody is really important, so people, realising that, should get on with their lives, go mad, take their clothes off, jump in the canal, jump into one of those supermarket trolleys, race ‘round the supermarket and steal Mars bars and, y’know, kiss kittens and sit on the back of bread vans. Whatever makes people happy they should just do it, ‘cos time is a mere scratch and life is nothing.

– Morrissey

Taggad , ,

Remember this; When realizing that you are capable of love, melancholy is the only solution.

Idag hände någonting. Jag vet inte om det var solens värmande strålar eller om det var den njutningsfulla tanken på den nyinköpta soffan. Om det var den inte allt för avlägsna idén om Stockholm eller om det var den skrämmande tanken på ett hjärta som av någon anledning fört in sig själv i avgrundsdjup förvirring. I vilket fall som helst, jag har varit kreativ som in i helvete hela dagen. Skrivit på min bok samt skrivit ner känslosamma notiser ifrån ett, en gång, sprucket hjärta. Scannat in gamla bilder, tagit hundratals nya.

Och så skrev jag den där historien om då du mötte mig. Om när du borrade dig in i mitt liv fastän jag försökte ignorera dig. Du skall nog bli en följetong på bloggen framöver. En följetong om hur man lurar någon till att lyssna, hur man övertalar någon till att bli intresserad, hur man får någon att falla handlöst fastän med nattsvart avsky i blick.

Oberoende och obetänksam

Jag befarar att det återigen är dags för mig att röra på mig. Att återigen lämna mitt allt. Trots att jag finner min nuvarande tillvaro både lyckosam och njutbar så är jag ändock inte fullkomligt tillfredställd. Min inre nomad vill ut och hon skriker om det liv jag egentligen tillhör. Någonstans är jag nog väldigt rädd för det fasta i livet, rädd för att hamna i ett fack och bli en i mängden utav villor, volvos och vovvar. Med en cigarett i mungipan blickar jag ut över den stad som för ungefär ett år sedan kom att bli min räddning, nu orkar jag inte med den längre. Den orkar inte med mig. Med tungsinthet väljer jag att leta efter nya flykter att ty mig till, nya vidder att besegra. Att fly för att glömma bort vem jag är, vem jag en gång var, vad jag har kommit att bli. Ingenting varar för evigt, ingenting skall vara längre än en ynklig sekund.

Å andra sidan smärtar det mig att ha verkligheten i bakhuvudet, det smärtar mig att veta vilka människor jag kommer att lämna bakom mig. Men min kärlek för dem slocknar aldrig, min kärlek för andra människor kommer aldrig att försvinna. Dock riskerar jag att tappa kärleken för mig själv, om jag blir stilla alldeles för länge.

…inget här är heligt mer, inte som när jag försökte få dig att le…

Det finns inte många saker i vår värld som är riktigt ärliga. Rena och okonstlade. Så fort ett möte mellan två människor sker så uppstår en smutskastelse över verkligheten. Men det var inte så med dig. Det var inte så eftersom i gryningen finns inga lögner kvar, i gryningen finns inga ord att använda sig utav. I gryningen är det bara du och jag och vi och två hjärtan som återfötts. I en park någonstans, på en filt. Ljudlös kommunikation om att nya bekantskaper alltid vinner över det förgånga. Vi delar vår sista cigarett och du ler mot mig, ‘jag vill ju så mycket’ säger du och du får en kyss på halsen som svar. ‘Vem är du egentligen, varför är du här, vad hände oss två?’ Jag tänker inte lämna din sida för vi har ingen gemensam sida. I samförstånd svävar vi över allting annat, på våra egna sidor, tillsammans.