Oberoende och obetänksam

Jag befarar att det återigen är dags för mig att röra på mig. Att återigen lämna mitt allt. Trots att jag finner min nuvarande tillvaro både lyckosam och njutbar så är jag ändock inte fullkomligt tillfredställd. Min inre nomad vill ut och hon skriker om det liv jag egentligen tillhör. Någonstans är jag nog väldigt rädd för det fasta i livet, rädd för att hamna i ett fack och bli en i mängden utav villor, volvos och vovvar. Med en cigarett i mungipan blickar jag ut över den stad som för ungefär ett år sedan kom att bli min räddning, nu orkar jag inte med den längre. Den orkar inte med mig. Med tungsinthet väljer jag att leta efter nya flykter att ty mig till, nya vidder att besegra. Att fly för att glömma bort vem jag är, vem jag en gång var, vad jag har kommit att bli. Ingenting varar för evigt, ingenting skall vara längre än en ynklig sekund.

Å andra sidan smärtar det mig att ha verkligheten i bakhuvudet, det smärtar mig att veta vilka människor jag kommer att lämna bakom mig. Men min kärlek för dem slocknar aldrig, min kärlek för andra människor kommer aldrig att försvinna. Dock riskerar jag att tappa kärleken för mig själv, om jag blir stilla alldeles för länge.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: