Att vara rädd utan att veta varför är att vara… äsch, skitsamma.

När jag var 15 år så träffade jag E för första gången. Det var i Norrland. Det var en tidig sommarmorgon och det regnade. Hon kom ändock gåendes med mörka solglasögon och klädsel som om hon vore på ett dansgolv. Hon tittade lite snett på mig, liksom på de människor jag för tillfället hängde med. I den där blicken, den där lite lätt hånfulla minen hon så lättvindligt gav mig, så föddes det som kom att bli det jag är idag.
Självklart var jag rädd för henne.
Det skulle man ju vara. Jag hade länge hört skrämmande rykten om denna tjej innan den där dagen. Men jag var 15 år, otroligt egensinnig (trotsig?) och hade inte ännu utvecklat den där delen utav hjärnan som alla andra verkar låta styra hela deras liv – den där delen som lär dig veta hut, den delen som lär dig att det enda rätta är att rätta in sig i ledet. Detta ledde till att jag snart tydde mig till henne. Allting växte väldigt snabbt mellan mig och E. Hånfullheten byttes kvickt mot lycka hos oss båda.

Vi hade tydligen träffats innan, jag och E. Det var isande vinter och vi hade argsint förenat oss i beklagan över människors taffliga beteenden emot varandra.
Vad jag fick veta den där sommardagen i Norrland, det var att E hade druckit närapå 1.5 liter vodka innan vi sprang på varandra, den där vinterkvällen.

Hon mindes inte mig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: