Månadsarkiv: januari 2011

Well, I’m finding out all right.

Choose life. Choose a job. Choose a career. Choose a family. Choose a big fucking television, Choose washing machines, cars, compact disc players, and electrical tin openers.
Choose good health, low cholesterol and dental insurance. Choose fixed-interest mortgage repayments. Choose a starter home. Choose your friends.
Choose leisure wear and matching luggage. Choose morning-papers and the endless wondering of who you are on a Sunday morning. Choose sitting on that couch watching mind-numbing spirit-crushing game shows, stuffing junk food into your mouth. Choose rotting away at the end of it all, spending you last years in a miserable home, nothing more than an embarrassment to the selfish, fucked-up brats you have spawned to replace yourself. Choose your future. Choose life.

 

But… what if I do not want to? If I just wanna choose to go through the day and night, without looking backward, nor forward? Just existing in the very now? Just don’t give a damn about those last years, and cut it to the case and be alive, for real?

Naken

Det snöar. Igen. Toppen. Men inte bryr jag mig för det, för jag ska ju nämligen kila iväg och få massage i 90min. Välbehövlig lyx, if you put it that way.

‘Deny Everything’ as CGB. Spender would say

Idag ligger jag i sängen med en hög böcker, en godispåse och en hel drös våta fantasier om David Duchovny.

När tillvaron rinner av som teflon

Jag har, på den senaste tiden, börjat känna mig väldigt ensam. Vad detta beror på kan jag inte utröna, men en sak är säker – min kropp börjar bli klen utav all ensamhet. Eller, jag är inte i ensamhet, jag är i självhet. Människor passerar förbi, samtal flyter iväg och sekunderna räknas sakta ihop till en evighet. Kvar står jag i en förvirring om när allting egentligen startade? När började livet försvinna och hasta iväg så snabbt som det verkar göra nuförtiden? Jag håller hårt i min Haruki Murakami-bok och sneglar på själlösa Facebook-statusar. Ingenting fastnar. Jag är som teflon. Jag missar verkligheten. Jag står ensam kvar och försöker krampaktigt låtsas som om allting är… okej.