När tillvaron rinner av som teflon

Jag har, på den senaste tiden, börjat känna mig väldigt ensam. Vad detta beror på kan jag inte utröna, men en sak är säker – min kropp börjar bli klen utav all ensamhet. Eller, jag är inte i ensamhet, jag är i självhet. Människor passerar förbi, samtal flyter iväg och sekunderna räknas sakta ihop till en evighet. Kvar står jag i en förvirring om när allting egentligen startade? När började livet försvinna och hasta iväg så snabbt som det verkar göra nuförtiden? Jag håller hårt i min Haruki Murakami-bok och sneglar på själlösa Facebook-statusar. Ingenting fastnar. Jag är som teflon. Jag missar verkligheten. Jag står ensam kvar och försöker krampaktigt låtsas som om allting är… okej.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: