Månadsarkiv: april 2011

-Jag såg att du förstod-

Det var få människor som såg
att mina ögon var sorgsna
ty jag skrattade mycket.
Du märkte det
och du frågade ofta varför.
Då skrattade jag – återigen,
och kanhända jag sa
att allas ögon kan väl inte vara
så glada som dina.
Men jag lyckades aldrig narra dej
och jag såg du förstod
eller anade
att vi inte skulle vara tillsammans
– tillnärmelsevis
så där länge som visorna
och vi själva ordat om.

/Nils Ferlin

Annonser

Freedom of speech was never really a truth

Det gläder mig att se att en del utav dagens Arkfans faktiskt kan tänka själva. Att en del kan resonera och tänka som ansvarstagande individer. Men det smärtar mig innerligt att de ska få så mycket skit för att vara förnuftiga. Därför ger jag min värme till Aino. Jag vet inte vem du är, och du vet förhoppningsvis inte vem jag är. Men jag står bakom dig och håller din rygg fri.

Oh, you are so adorable when you try to seduce me

En lördagsmorgon. Soluppgång. Vårvärme. 05.30.
Verklighet i drömskt tillstånd.

Lite motljus, lite underviktiga modeller, lite kärlek.

Igår begav jag mig hem till Antonia för att träffa fröken Bandick. Väl där så fanns både Johan, Ronja och Pavels på plats. Vi drack kaffe, tittade på vårsolen och förundrades över Johans senaste lookbook-bilder. Så otroligt vackra fotografier. Så rena och simpla, men ändock romantiskt överväldigande.
Därtill undrade vi om det inte vore dags för Paris nu? Jo, kanske det.

In the land of no tomorrow


Once in my life I lived in Malmö. And I loved Stippes, I held their food close at heart.

Especially those days when my whole body screamed, ached and asked me why the fuck I could be so stupid… again.

Söndag morgon. Jag vaknar sakta upp, i ångorna från den gångna helgen. Någonstans borde varningsklockorna ringt och påmint mig om att jag inte var bakis igår, trots fredagens bravader. Såhär i efterhand så kan jag nog se att jag med största sannolikhet vandrade runt i dimman mellan att vara efterfests-full och däcka-i-sängen-trött. Den där känslan man har i max 15 minuter. Den där känslan man har när man sakta vandrar hem ifrån en lyckad natt.
Men så var alltså hela min dag igår.
Oh, the head ache of today.

I fredags alltså. Jag begav mig till Eskilstuna, den svenska hålan med det Nya Zeeländska vädret. Min kära Petra bestämde sig i sista sekund att hon skulle följa med mig. ”Vi måste ju ut på äventyr” sade hon ivrigt.
Vi gick och såg The Ark på Lokomotivet i den stolta frimurarstaden. Den var första gången för Petra, kanske sista för mig. Vem vet. Vem vet vad som sker i sommar. Petra stod hela konserten igenom och frågade efter när hennes favoritlåt skulle dyka upp. ”Lugn, bara lugn” sade jag och fortsatte, ”den kommer att spelas sist, du kommer inte att missa den, den kommer.”
Och så såg man lyckan i hennes ögon när den smärtsamma kärlekens låt plinkade igång. Jag såg på henne och det var lite för tydligt att trots lyckan så fanns ett stick utav sorg i historien. Därför tog vi en öl. Och en till. Och jag tyckte att tequlia passade bra i en stad som verkade lika festlig som ett pensionärshem.
Sylvester, Mikael och Martin spelade skivor. Men jag tyckte att Mikael mest bara dansade och lät huvudet flyga ikapp med tankar om svennighet, landsort och andra banala saker som man så gärna dansar bort i nostalgins kärlek. Min byxdress, som jag inhandlade för ynka 249kr verkar vara en succé, även denna kväll flög det komplimanger åt mitt håll för detta tyg.
Eftersom vi var i nämnda södermanlandsort, så gav det sig snabbt att festen skulle dö ut redan vid 2.00. Näsor rynkades, dansnerverna ryckte, viljan var kvar. ”Men nånstans borde vi ju kunna dricka en öl till?” viskades det fram och tillbaka. Sagt och gjort, plötsligt satt vi alla 8 i en taxibuss påväg mot okänd mark, mot mörka korridorer och ett slutet rum. Vi dansade till Håkan Hellström och buggade till gud vet vad. Det klättrades på väggar och jag kände mig alldeles för lång för sällskapet. Inte ofta det sker. Petra medgav en viss förvirring, men fann sig snabbt med mina gamla vänner. Tillslut kom meddelandet alla försökte undvika, ”Vi måste åka nu, annars hinner vi inte.” och vi kramade livet ur den sista dansen för att därefter skiljas åt. Männen klev in i en buss mot medelpadsk stad, kvinnorna åkte taxi till hotellet.
När jag väl vaknade upp i ett hav av vita lakan och kuddar så var det bara för att inse att jag återigen var ensam. Petra hade begivit sig till Jönköping. Så jag slog på TV’n och försökte att inte tänka på… tja någonting alls.