Månadsarkiv: augusti 2011

Tomtarna på loftet har tagit kontroll över hjärnkontoret

 
Det här är Pixie. Hon har sisådär trettio stycken tomtar på loftet. Det är nämligen som så att denna bild är aningens falsk. Man luras att tro att hon är en normal katt som leker med sin boll, men icke. Hon bara ligger sådär, förstenad, och stirrar på förbipasserande. Antagligen har hon sett för mycket sci-fi och inbillar sig nu att hon är kapabel till att använda The Force.

Annonser

It’s better to be bitter than to seem like a fool

I hate that it took me too long to understand. That it took me too long to understand why you were calling out for me. Why you so desperately hated me for what I did too you, even though you loved me for doing it.

We will never be the ones we were, we will never mean what we once meant to one another. You have your life, I have got mine. A sneak peek once in a while, always with a hinch of despair and a nagging thought of who we could have been. In secrecy we look at what we really wanted our lives to be like, in secrecy we long for who we really wanted to have on speed dial. An utopia never to be true again.
I do not love the you that are of today. But I do love us. The us that once were, the us that conquered the world, the us that did not fear the darkness of the night nor the painful exposure of the day. We were never meant to last. We were never meant to do anything more than to heal each other from the scars and sadness we caused ourselves. The only thing I have left of you, that is the song that you made for me. The song that broke my heart, never to be healed again.

I see you in my morning paper every other week, painfully reminding me of how we crashed into that wall. It does not matter that years gone by,  it still hurts me more than anything else. Because us were the only thing ever to be able to get met out of the dark.

Ark in the Park

Den småländska landsbygden är vacker. Oerhört vacker. Jag tog en cykeltur i lördags, och fann tillslut en liten avskild och mysig strandbit vid vilken jag spenderade en bra bit utav lördagen. När de mentala batterierna blivit laddade utav fågelkvitter, humlesurrande och vattnets sakta kluckande så cyklade jag vidare. Vidare mot Blädinge. Be mig inte förklara vart Blädinge ligger, jag förstod knappt själv hur jag tog mig dit. Ett sakta rullande på en stor väg och sedan en sväng in mot skog, ängar och marker dit Twitter ännu inte nått.
Folkparken Tyrolen. En folkpark i sin rätta bemärkelse. Det var mitt mål i lördags, det var den där folkparken som fick mig att cykla ut i okända marker. Det var den folkparken som fick mig att lugnt acceptera att min klänning omvandlats till en flugkyrkogård efter att jag susat fram på de snirkliga vägarna. Rulla ner längs grusvägen, inkvartera mig själv i en lummig trädgård, säg hej till gamla och nya vänner. Mest säga hej till gamla vänner. Vänner jag inte träffat på flera år. Vänner som är lika vackra som då vi sist krossade gatorna, de där gatorna som var våra. Jag styrde upp entrén och pillade med armband och gästlistor. Vi var ett fint litet gäng som såg till att folk kom in som de skulle. Se lite musiker göra sitt, se lite vänner säga farväl, uppleva nya saker. Dans genom natten, dans genom halvmeterhögt gräs. Mysigt och myggigt(that’s not a word…) snack i en övergiven bar tillsammans med Kajsa, Jasmin och nya bekantskaper.
Efter många timmar utav insikt så somnade jag tillslut på en soffa, jag vet inte vems, men jag vet att jag vaknade till ljudet utav ett barn som undrade varför jag låg och sov; ”man ska inte sova såhär länge” var hennes bestämda ord. Jag fnittrade till och tittade ut över parken, efterfesten var fortfarande i full gång och det enda jag kunde tänka på var att jag var i akut behov utav kaffe. Mycket kaffe.

Blädinge

Nu skall jag traska iväg till stationen för att hämta upp mina tågbiljetter.
Jag skall nämligen till Alvesta imorgon och hjälpa till med Arken I Parken.

Jag nöjer mig med en kattunge

Samtidigt som jag äcklas något enormt av att en dag bli ”mamma Sandra”, så finner jag det ändock litet, litet lockande. Jag har nämligen en återkommande dröm vari min framtida 15-åriga dotter påstår att hon skall ”sova över hos en kompis”, medans hon i själva verket åker iväg på någon förbjuden festival. När hon väl kommer till festivalen så tar det inte lång tid förrens hon hittar mig i campet bredvid. Och i just det ögonblicket, just precis då, då tittar jag på henne och utbrister ”Haa-Haa!”

My mistake brakes my heart

Idag har vi lite för mycket tid över till tankar. Tankar som i vanliga fall håller sig undangömda och osynliga, tankar som jag inte bryr mig om i det dagliga livet. Det är tankar som gör mig moody. Lite väl mycket moody.
Jag tycker inte om att känna mig så som mina tankar får mig att känna mig.
Idag har tankarna vandrat iväg till honom, till dig. Ja, jo. Han läser här. Du läser här.
Jag vet att mina tankar lurar mig, att min hjärna spelar mig kalla spratt som hjärtat klamrar sig fast vid, likt såsom mitt minne klamrat sig fast vid de ord jag hatar, de ord jag inte ville höra, der ord som skar rakt igenom mig.
Jag undrar när jag skall vara fri, när hjärtat skall ge upp, när det är dags för kylan att ta över.

Jag ljög för dig, jag höll aldrig på att falla för dig, jag var redan kär.

Och det är när man känner sig sådär värdelös, oönskad och utanför som man sätter igång Placebo. För om man simmar nere i bottenskikten så är det bästa man kan göra att ta sig ända ner. Ända ner till absolut oduglig och inte längre värd som människa.
För då, då kan man bara ta sig uppåt igen.
Uppåt.

Yeah!festivalen 2011. Kärlek, hat och psykiskt sammanbrott.
Helt fantastiskt.
Precis där jag älskar att vara.

It might just happen

Idag har jag ägnat dagen åt att glädja en fantastisk liten fyraårig tjej på ett äventyrsbad. Enormt många skrikande ungar, enormt mycket kiss i bassängerna. Jag känner fortfarande klordoften i min näsa. Samtidigt känner jag suget i magen, suget efter något att äta. Maten på ett äventyrsbad är nämligen fullkomligt värdelös. Just so you know. Egen fika är för all framtid en självklarhet. Under dagen så drunknade en fem år gammal pojke på det äventyrsbad vi besökte. Vi var inte där när det skedde. Men det påminner alltför kraftigt om hur lättvindigt livet är, vad som helst kan ske i nästa sekund. Du kanske inte finns när nästa sekund tar sin början. Du kanske inte hinner läsa färdigt denna skrift innan det är din tur att lämna oss bakom. Vem vet, jag kanske inte ens lever längre, det kanske var en dödsryckning som fick mig att trycka på ”Publicera”?

Mina tankar går idag till den framlidne pojken och hans familj. All kärlek.