Det var som jag sa…


Om jag tänker efter så har jag nog inte varit i Skåne på en mindre evighet. Trots det så känns det som att det var i går jag stod på Bodonis scen och dansade bort allt som kan kallas vett. Det känns som att det var i går jag och Emma försökte kliva i plastekan som skulle ta oss till Köpenhamn – tills vi sakta insåg att ekan var ett konstverk, fastkedjad i stenmuren. Det känns som att det var igår som du lärde mig äta sushi i en liten fotostudio när vi skulle fotografera inför Jesus Christ Superstar. Allt det där är så långt bort, men ändock så nära. I helgen fick jag erfara att det varit mina egna illusioner som skapat känslan av att det vore långt bort. För ärligt talat så är det aldrig längre bort än ett leende.

Jag åkte taxi ovanligt mycket denna gång, kanske kan det vara som så att jag njöt utav det faktum att jag aldrig betalade mer än 50kr, vartän jag skulle. Min första resa var till och med gratis, taxichaufförerna på centralstationen bråkade nämligen med varandra om vem som skulle få köra mig. Jag berättade för dem att jag bara skulle en kort sträcka, men detta spelade ingen roll för dessa män. ”Nu när en sådan vacker kvinna som du har suttit i min bil, då kommer jag att få massor utav tur.”

Mitt hotellrum i Helsingborg var vackert. Jag skämde bort mig själv en aning. Helsingborg är inte, och har aldrig varit, min stad, så när man är tvungen att bo på hotell, varför inte göra det med stil? Jag bodde ynka ett par 100 meter ifrån nattens dansställe. En lagom sträcka, enligt stadens alkoholister.
Det fanns fina människor på plats, det fanns fula människor på plats. Men framför allt så fanns det lyckliga människor på plats.
Jag insåg även att jag har saknat Sofie, Kajsa och Sofia väldigt mycket. Vi hade någonting speciellt, en gång i tiden.Vi är alla någon annanstans nu, men vad vi hade, det finns alltid kvar.

Vi blev hotade den där kvällen, Martin och jag. Det kom en kille som ville ha bråk, med vem spelade ingen roll. Känslan sade till mig att killen ansåg mig vara icke värd att tala med, eftersom jag var kvinna. När jag yttrade att vi nyss kommit ut och inte hade sett hans vänner, så brast något inne i hans lilla, lilla hjärna. En sådan tragisk kliché denna kille var. Ett trist inslag i en annars så underhållande kväll. Vakterna kan ärligt talat inte ha varit allt för lyckliga efter vårt ihärdiga otyg att inte nudda golv. Min illröda klänning agerade transport och Carmencita och hej och hå. Vi gick till Grand Hotel. Jonathan och Kiki hade ett helt bisarrt hotellrum, det vill jag påstå att jag håller med om. Det fick mitt enkla 4-stjärninga leverne att verka i klass med uteliggare. 1800-tals inredning och torn. Vi hoppade i sängen i den andra sviten. Jag var rätt sliten, vi blev ju så många så plötsligt och jag förstod inte hur.
Omstruktureringar. Nya platser, nya hotell att besudla med vår närvaro. Tjuvrökning och slutligen en vacker soluppgång för alla oss som fortfarande inte hade vett att gå och lägga oss i tid. För alla oss som hoppet om verkligheten, redan har lämnat.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: