Månadsarkiv: januari 2012

Skyrim took them away

Christoffer och Adam sitter i vardagsrummet och spelar något spel på Xbox. De är livliga och verkar leva sig in i spelet rejält… Jag försöker förstå charmen i att sitta i timmar och åter timmar framför lite troll och jättar men det är komplett omöjligt för mig. Klappar katten istället. Skall dessutom börja läsa boken ‘Höggradigt jävla excentrisk’, en bok om Bo Widerberg. Bra.

You despicable creature

Flyger. Mina tankar flyger runt, runt. Du är här, i mig, fastän du är mil och åter mil ifrån mitt medvetande. Ingen säger längre vad de vill säga. Du är tyst och jag talar om verkligheter som inte existerar idag. De verkligheter som vi en gång levde i, de verkligheter som det smärtar oss att vi inte tagit tillvara på. Men min blick är svart, min blick ser dig inte längre. Du är ingenting för mig, ingenting alls.

Du gjorde ett val.

Skammen är helt och hållen din egen. Ingen kan ta den ifrån dig, det skall jag se till.

I’m your black swan

20120105-045100.jpg

På golvet. Det är på golvet som jag tappar fotfästet. Jag fäster ett krampaktigt tag kring mattan för att inte falla djupare. Jag låter tårarna sakta rulla ner för min kind och blöta ner mitt fina parkettgolv. Samtidigt blundar jag hårt, blundar hårt för att inte registrera vad som sker. Det tar inte lång tid innan kylan kryper intill. Jag har glömt att stänga balkongdörren. Jag känner inte längre, jag känner inte min hud. Jag känner inga känslor. Jag bara tar tid från något som kunde vara.

Blod är inte tjockare än vatten, eller?

Jag är i chock. Jag har just fått reda på någonting som jag inte fått höra ett ljud om. Inte. Ett. Ljud. Nog för att jag varit gravt sjuk ett bra tag men jag vet att det här är ingenting jag råkat missa. Det är ingenting som jag har försummat och glömt på grund utav mitt försvagade minne. Man har helt enkelt valt att inte berätta. Och det skär i mitt hjärta när jag tänker på det faktum att jag måste berätta om denna nyhet för en annan person, en annan person som verkligen borde fått veta denna nyhet för länge sedan. En person som kommer få sitt hjärta i kras när hon inser att man helt enkelt skitit i henne, när hon egentligen borde betyda så mycket.
Därav kan jag inte ens vara glad för nyheten, nyheten var ju tydligen inget vi var viktiga nog att delges. Egentligen borde jag hoppa och jubla, men… det går inte. Sorgen i mitt hjärta sätter stopp.

Saying goodbye to your former self

20120102-045803.jpg

Hjärtat har slutat att slå. Hjärnan har slutat att förstå. Den sista viljan har nu sipprat ur min tunna kropp. Hur blev det såhär, kära du? Hur hamnade vi här? Hur kom jag att bli, den fasa jag alltid avskytt? Mörkret lägger sig sakta, sakta. Jag låter det omfamna mig, likt lövens omfamning av stammen. Jag låter det innesluta mig, likt fisken innesluts i vattnet. Jag låter det förblinda mig, likt dimmans mystik i gryningen. Jag upphör. Jag är nu, ingenting.