Time, frozen. Nothing happened. Everything changed.

Inte har jag skrivit i denna blogg på länge, nej. Jag vet inte varför.
Eller jo. Det gör jag ju. Tiden har flugit i raketfart. Livet har passerat revy framför mina ögon och jag missade föreställningen. Samtidigt så har tiden varit ett oläkbart sår i mitt hjärta, sorg. Jag har varit såret och livet har varit en container fylld på salt.
Det sista jag skrev innan tragedierna började staplas, det var om att mina ord var på väg att ta slut. Då, då var K döende. Nu, nu är K begraven. Morfar ligger där också, inte så långt från K. Morfar tog sig dit innan K.

När morfar började ge upp åkte jag upp till Dalarna. Vi var 9 stycken som bodde i morfas lilla äldreboende-rum. Vi bodde där i 4 dagar. Alla nära. En madrass på golvet, en tältsäng bredvid. Och fullt med stolar runt morfars säng. Vi sov i omgångar. Jag sov inte alls. Jag grät inte. Jag kopplade bort min kropp och var vaken i över 72 timmar i sträck. Kunde inte somna. Fick inte somna. Höll morfars hand. Pysslade om honom hans sista timmar. Tillslut föll jag ihop. Hallucinationer och skakningar tog över min kropp.
När det väl inträffade, att morfar dog, då bröt jag ihop. Jag grät, och grät, och grät. Ingen hejd. Ingen lycka.

Nu ligger de där, båda två. Och det är väl en tröst i sig, att nu får morfar hålla koll på K åt mig. En varm hand att hålla när tiden försvann alldeles för snabbt.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: