Kategoriarkiv: On tour

Rihanna

 

 

 

Jag gillar mina bilder på Rihanna. Jag var en av de få fotografer som fick tillfälle att stå i diket under denna spelning, vilket i sig är väldigt komiskt eftersom jag egentligen inte ens är en fotograf nuförtiden. Det var ett par år sedan jag hanterade kameran på ett perfekt sätt. Den sista tiden har det mest blivit snabba klick med minikameran, samt ett evigt användande av Instagram. Well, it turned out well, didn’t it? Bör nog snarast dra fram mina analoga kameror och fota slut på filmen – insåg just att jag inte har den blekaste aning om vad som gömmer sig på de filmerna…

Taggad ,

Det var som jag sa…


Om jag tänker efter så har jag nog inte varit i Skåne på en mindre evighet. Trots det så känns det som att det var i går jag stod på Bodonis scen och dansade bort allt som kan kallas vett. Det känns som att det var i går jag och Emma försökte kliva i plastekan som skulle ta oss till Köpenhamn – tills vi sakta insåg att ekan var ett konstverk, fastkedjad i stenmuren. Det känns som att det var igår som du lärde mig äta sushi i en liten fotostudio när vi skulle fotografera inför Jesus Christ Superstar. Allt det där är så långt bort, men ändock så nära. I helgen fick jag erfara att det varit mina egna illusioner som skapat känslan av att det vore långt bort. För ärligt talat så är det aldrig längre bort än ett leende.

Jag åkte taxi ovanligt mycket denna gång, kanske kan det vara som så att jag njöt utav det faktum att jag aldrig betalade mer än 50kr, vartän jag skulle. Min första resa var till och med gratis, taxichaufförerna på centralstationen bråkade nämligen med varandra om vem som skulle få köra mig. Jag berättade för dem att jag bara skulle en kort sträcka, men detta spelade ingen roll för dessa män. ”Nu när en sådan vacker kvinna som du har suttit i min bil, då kommer jag att få massor utav tur.”

Mitt hotellrum i Helsingborg var vackert. Jag skämde bort mig själv en aning. Helsingborg är inte, och har aldrig varit, min stad, så när man är tvungen att bo på hotell, varför inte göra det med stil? Jag bodde ynka ett par 100 meter ifrån nattens dansställe. En lagom sträcka, enligt stadens alkoholister.
Det fanns fina människor på plats, det fanns fula människor på plats. Men framför allt så fanns det lyckliga människor på plats.
Jag insåg även att jag har saknat Sofie, Kajsa och Sofia väldigt mycket. Vi hade någonting speciellt, en gång i tiden.Vi är alla någon annanstans nu, men vad vi hade, det finns alltid kvar.

Vi blev hotade den där kvällen, Martin och jag. Det kom en kille som ville ha bråk, med vem spelade ingen roll. Känslan sade till mig att killen ansåg mig vara icke värd att tala med, eftersom jag var kvinna. När jag yttrade att vi nyss kommit ut och inte hade sett hans vänner, så brast något inne i hans lilla, lilla hjärna. En sådan tragisk kliché denna kille var. Ett trist inslag i en annars så underhållande kväll. Vakterna kan ärligt talat inte ha varit allt för lyckliga efter vårt ihärdiga otyg att inte nudda golv. Min illröda klänning agerade transport och Carmencita och hej och hå. Vi gick till Grand Hotel. Jonathan och Kiki hade ett helt bisarrt hotellrum, det vill jag påstå att jag håller med om. Det fick mitt enkla 4-stjärninga leverne att verka i klass med uteliggare. 1800-tals inredning och torn. Vi hoppade i sängen i den andra sviten. Jag var rätt sliten, vi blev ju så många så plötsligt och jag förstod inte hur.
Omstruktureringar. Nya platser, nya hotell att besudla med vår närvaro. Tjuvrökning och slutligen en vacker soluppgång för alla oss som fortfarande inte hade vett att gå och lägga oss i tid. För alla oss som hoppet om verkligheten, redan har lämnat.

Ark in the Park

Den småländska landsbygden är vacker. Oerhört vacker. Jag tog en cykeltur i lördags, och fann tillslut en liten avskild och mysig strandbit vid vilken jag spenderade en bra bit utav lördagen. När de mentala batterierna blivit laddade utav fågelkvitter, humlesurrande och vattnets sakta kluckande så cyklade jag vidare. Vidare mot Blädinge. Be mig inte förklara vart Blädinge ligger, jag förstod knappt själv hur jag tog mig dit. Ett sakta rullande på en stor väg och sedan en sväng in mot skog, ängar och marker dit Twitter ännu inte nått.
Folkparken Tyrolen. En folkpark i sin rätta bemärkelse. Det var mitt mål i lördags, det var den där folkparken som fick mig att cykla ut i okända marker. Det var den folkparken som fick mig att lugnt acceptera att min klänning omvandlats till en flugkyrkogård efter att jag susat fram på de snirkliga vägarna. Rulla ner längs grusvägen, inkvartera mig själv i en lummig trädgård, säg hej till gamla och nya vänner. Mest säga hej till gamla vänner. Vänner jag inte träffat på flera år. Vänner som är lika vackra som då vi sist krossade gatorna, de där gatorna som var våra. Jag styrde upp entrén och pillade med armband och gästlistor. Vi var ett fint litet gäng som såg till att folk kom in som de skulle. Se lite musiker göra sitt, se lite vänner säga farväl, uppleva nya saker. Dans genom natten, dans genom halvmeterhögt gräs. Mysigt och myggigt(that’s not a word…) snack i en övergiven bar tillsammans med Kajsa, Jasmin och nya bekantskaper.
Efter många timmar utav insikt så somnade jag tillslut på en soffa, jag vet inte vems, men jag vet att jag vaknade till ljudet utav ett barn som undrade varför jag låg och sov; ”man ska inte sova såhär länge” var hennes bestämda ord. Jag fnittrade till och tittade ut över parken, efterfesten var fortfarande i full gång och det enda jag kunde tänka på var att jag var i akut behov utav kaffe. Mycket kaffe.

In the land of no tomorrow


Once in my life I lived in Malmö. And I loved Stippes, I held their food close at heart.

Especially those days when my whole body screamed, ached and asked me why the fuck I could be so stupid… again.

Söndag morgon. Jag vaknar sakta upp, i ångorna från den gångna helgen. Någonstans borde varningsklockorna ringt och påmint mig om att jag inte var bakis igår, trots fredagens bravader. Såhär i efterhand så kan jag nog se att jag med största sannolikhet vandrade runt i dimman mellan att vara efterfests-full och däcka-i-sängen-trött. Den där känslan man har i max 15 minuter. Den där känslan man har när man sakta vandrar hem ifrån en lyckad natt.
Men så var alltså hela min dag igår.
Oh, the head ache of today.

I fredags alltså. Jag begav mig till Eskilstuna, den svenska hålan med det Nya Zeeländska vädret. Min kära Petra bestämde sig i sista sekund att hon skulle följa med mig. ”Vi måste ju ut på äventyr” sade hon ivrigt.
Vi gick och såg The Ark på Lokomotivet i den stolta frimurarstaden. Den var första gången för Petra, kanske sista för mig. Vem vet. Vem vet vad som sker i sommar. Petra stod hela konserten igenom och frågade efter när hennes favoritlåt skulle dyka upp. ”Lugn, bara lugn” sade jag och fortsatte, ”den kommer att spelas sist, du kommer inte att missa den, den kommer.”
Och så såg man lyckan i hennes ögon när den smärtsamma kärlekens låt plinkade igång. Jag såg på henne och det var lite för tydligt att trots lyckan så fanns ett stick utav sorg i historien. Därför tog vi en öl. Och en till. Och jag tyckte att tequlia passade bra i en stad som verkade lika festlig som ett pensionärshem.
Sylvester, Mikael och Martin spelade skivor. Men jag tyckte att Mikael mest bara dansade och lät huvudet flyga ikapp med tankar om svennighet, landsort och andra banala saker som man så gärna dansar bort i nostalgins kärlek. Min byxdress, som jag inhandlade för ynka 249kr verkar vara en succé, även denna kväll flög det komplimanger åt mitt håll för detta tyg.
Eftersom vi var i nämnda södermanlandsort, så gav det sig snabbt att festen skulle dö ut redan vid 2.00. Näsor rynkades, dansnerverna ryckte, viljan var kvar. ”Men nånstans borde vi ju kunna dricka en öl till?” viskades det fram och tillbaka. Sagt och gjort, plötsligt satt vi alla 8 i en taxibuss påväg mot okänd mark, mot mörka korridorer och ett slutet rum. Vi dansade till Håkan Hellström och buggade till gud vet vad. Det klättrades på väggar och jag kände mig alldeles för lång för sällskapet. Inte ofta det sker. Petra medgav en viss förvirring, men fann sig snabbt med mina gamla vänner. Tillslut kom meddelandet alla försökte undvika, ”Vi måste åka nu, annars hinner vi inte.” och vi kramade livet ur den sista dansen för att därefter skiljas åt. Männen klev in i en buss mot medelpadsk stad, kvinnorna åkte taxi till hotellet.
När jag väl vaknade upp i ett hav av vita lakan och kuddar så var det bara för att inse att jag återigen var ensam. Petra hade begivit sig till Jönköping. Så jag slog på TV’n och försökte att inte tänka på… tja någonting alls.

Way Out West, jag är din att förföra

Jag har begett mig hem till Göteborg.
I år är ett år utav ”firsts”.
I tre år har jag besökt Way Out West. Det innebär att jag har varit på varje upplaga utav festivalen i Slottsskogen. I tre år har jag skrattat gott åt mediasveriges sköna kommentarer om att ”nu är jag påväg till sveriges framstjärt”. I tre år har jag besökt festivalen för att arbeta med text. Att jag ens lyckades ta mig till förra årets festival är en bedrift, låg på sjukhus i flera veckor och blev utskriven på en onsdag. Samma onsdag som låg alldeles intill festivalens startskott. Att ha konstant smärta, vara orolig för operationssår och att vara hög på morfin är inte det bästa sättet att uppleva en festival, det kan jag lova er. Men jag jobbade på.
I år bor jag inte längre i Göteborg. Jag har också åkt till rätt sida Sverige. Och i år så skall jag inte skriva en rad, annat än på personligt plan. Jag vet inte riktigt hur jag skall hantera det, lugnet och ickestressen kommer att vara problematisk för mig – att kunna se allt jag vill se, göra allt jag vill göra, umgås med de jag vill umgås med… skönt men underligt.

Taggad ,

I Värmland, intet nytt

Någonting på festivalen Putte I Parken skadade mig och Oskar rejält. Eller, Gerda och Bert-Åke som jag så gärna vill kalla oss.

Summer, it’s time to say goodbye

img_0086_effected

Sommaren är officiellt över. Iallafall för en människa som jag själv som definierar sommaren med festivaltider. Popaganda tog den sista musten ur vad vi orkar med och redan nu känner jag tristessen komma smygande. Jag har ju ändock varit på ett tiotal festivaler i sommar. Något annat än full rulle har icke existerat så man skulle ju kunna tänka sig att jag är urless på allt vad konserter, lera och äcklig mat heter men… njet.
Ge mig lervälling, billig fylla och helt förunderliga spelningar klockan 13.00.

Eller tja, lervällingen kan vi ju faktiskt hoppa över. Om ni är nytillkomna till denna blogg och lite nyfikna på vad jag sysslat med i sommar så finns det en hel del blogginlägg inne hos MTV. Jag och mina kollegor på Rockfoto såg till att fylla MTV med bilder och backstagesmygisar under hela sommaren. Och en hel del klagomål på Lars Winnerbäck skall även finnas inklämt ifrån yours truly.

(Bilden tog jag en disig morgon på Arvikafestivalen, den enda svenska festival jag gör ”på riktigt”.)

Oskar ang. mycket fotografer i diket – ”Här va det Press’at”

Jag är värdelös på att blogga på fler bloggar samtidigt. Kommer jag väl på något intressant så är det ju uttjatat efter ett inlägg och jag är inte intresserad längre. Och de där intressanta tingen dyker ju inte upp varenda sekund direkt. Så att koncentrera sig på den viktigaste bloggen är min idé.

20090729_213457_534948
Foto; Petter Hellman
Och jag är lite ledsen för att jag och Petter inte hann göra detta som kidsen gör ovan, trots att vi var peppade som små kottar. Dock hann vi bli karatefulla med The Last Republic, mitt nya favorit britrockband. Vi tyckte att det vore vettigt med gummistövlar i kylskåpet, zombies under balkongen (denne zombie tillhörde Kristian Anttilas kompband, will not tell vem!), stalkers och hobbits. Oskar blev någon slags alla-älskar, Petter sprang runt och busade, Malin och Jon just disappeard och jag reciterade Star Wars med David.

liten_sandra_hellstenius
Min kamera var på rundvandring. Inte den blekaste vem som fotograferade mig.

En morgon väcktes Oskar, Petter och jag utav en halvnaken man som förvirrat sade ”Hey, guys, have you seen my wellies?” och då var tårarna nära. Allra helst eftersom illdådaren inte mindes vad han sysslat med dagen innan. Nej, inte dagen innan – samma morgon. (Hem före 7 är för mesar och pensionärer.) Tyvärr glömdes detaljen att faktiskt stänga kylskåpet efter införandet. Vid den faktiska uppstigningen blev jag oerhört jobbig (bakisjobbig är mitt sigum) och hoppade över till Oskars säng och låg och petade med en metallsladd i örat på stackarn i säkert en halvtimma innan jag gick och somnade på ett bord.

sandra_hellstenius_sover_boda_borg
Foto; Petter Hellman / Inbillad redigering; Jag

Jag låg faktiskt jävligt bekvämt på det där bordet samt pinnpallen som stöder upp min rumpa. Dock var denna lördag mest en travesti, jag hann sminka mig och åka till området innan magen startade att bråka med mig. Jag trodde att jag kunde hålla krampen och värken i schack såpass att jag skulle klara av att arbeta, men icke. Svimmade lite halvt inne på toaletten och blev tvungen att ila till boendet och duscha i kokhett vatten tills huden var i russinstadie.
Jag tittade länge och väl på de filmer vi spelat in dagarna innan, t.ex finns det en helt superb verision utav ”My Heart Will Go On” som framförs utav fantastiska Joakim, musikaliska Oskar, mindre välsjungande Petter och mongot Sandra. Den kommer aldrig att se the light of day. Kanske när vi alla är utdöda.

Sen måste jag erkänna att jag verkligen gillar jag när folk kollar upp fakta och faktiskt vet om saker innan de snackar skit om mig. Allra helst när en utav mina viktigaste vänner sitter vid bordet bredvid.
Eller ja just det, ni kollade ju inte upp fakta.
Och att klaga på hur jag klär mig är ord ifrån en avundsjuk individ, inget annat. Men hej, jag förstår att ni är avundsjuka på mig, vemfan skulle inte vara det? Just det.
Fast jag älskar er ändå. Jag är ju sådär. Älskar allt och alla samt accepterar trots att ni inte är lika öppenhjärtade.
Ni kanske borde försöka er på det.

Taggad , , , ,