Etikettarkiv: Peace & Love

Rihanna

 

 

 

Jag gillar mina bilder på Rihanna. Jag var en av de få fotografer som fick tillfälle att stå i diket under denna spelning, vilket i sig är väldigt komiskt eftersom jag egentligen inte ens är en fotograf nuförtiden. Det var ett par år sedan jag hanterade kameran på ett perfekt sätt. Den sista tiden har det mest blivit snabba klick med minikameran, samt ett evigt användande av Instagram. Well, it turned out well, didn’t it? Bör nog snarast dra fram mina analoga kameror och fota slut på filmen – insåg just att jag inte har den blekaste aning om vad som gömmer sig på de filmerna…

Taggad ,

Tre långa veckor.

Det är över nu.

3 veckors intensivt festande är tillslut till sin ända. Det är högst deprimerande men ändock väldigt, väldigt skönt. Visserligen skulle jag kunna börja imorgon igen, bara jag kan sova idag. Så… fan, det är bara deprimerande. Inget kommer att ske på länge (2 veckor) och jag kommer mest att uggla här i Gråbo under den tiden. Så känner du att du har tråkigt är det bara att slå en signal så kommer jag rusande. Tristessen och jag är nämligen icke de bästa utav vänner.
Jag tänkte summera de tre veckor som gått, inte för att det någonsin går att få in alla upplevelser i ett litet blogginlägg men… man kan ju försöka litegrann.

För tre veckor sedan mötte jag upp med Malin för första gången någonsin och vi åkte upp till Borlänge där Sveriges absolut bästa festival finns. Det finns ingen festival som slår Peace & Love’s organisation, bokare, område, tja fan allt. Jag är något putt över att området flyttat ut mot ängarna och inte håller till lika mycket i stadskärnan.
Boendet var underligt, i Borlänges ghetto. Tog sin lilla tid att promenera dit men den motionen fixade så att vi slapp den värsta bakfyllan, woup woup!
Arbetet flöt på bra och efterfesterna var som vanligt fantastiska. Dock var jag och Joakim inte världens peppa all the time i början utav veckan men fan, ibland får man vara pensionär. Sista kvällen urartade totalt, Joel Borg klättrade upp på tälttak, Magnus och jag dansade sönder bord efter bord, hela backstage sjöng allsång till Michael Jackson, jag och Emma somnade nästan på renfällarna mitt inne på festen, alla var kastrullfulla och Magnus satt på gatan och glodde på soluppgången men minns inget utav den. När klockan slog sex så begav sig ett litet kongatåg om 6 personer till Peace & Love-kontoret och raidade stället på sprit, för att senare gå hem till Jon Wallsten som tyvärr låg och sov när vi satte igång I’m Not There och dansade hela morgonen. Framåt tio så somnade jag i fosterställning ovanpå Daniel och Emmas ben, vilket var mycket roande för de som tittade på.

Familjen kom och hämtade upp den trötta hjältinnan för att åka till grannstaden Falun, där är större delen utav släkten bosatt och vi hängde där tills jag skulle skjutsas ner till Arvika där festival nummer två skulle avklaras!
Avdumpad på Statoil så funderade jag i min ensamhet på vad jag gett mig in på – jag, i ett jävla tält?  (Det gick utmärkt må jag säga.)
Flickorna jag skulle bo med dök inte upp förrens en dryg timme efter mig och i min trötthet så satt jag stumt kvar framför Statoil trots att det spöregnade på mina bara ben. Vi bosatte oss på Lilla Campingen, mycket trevligt ställe där man kan få lugn och ro samtidigt som man får fest, fest, fest. Men nästa år blir det till att ändra på bovanorna. Skulle jag, mot all förmodan, vara vanlig besökare även då så blir det garanterat Lugna Campingen.
Jag insåg rätt snabbt att besökare är inte min visa. Fick panik på att vara… ledig(?) och begav mig ut på jakt efter kottar och bär som kunde sysselsätta mig. Jag fann en mycket stimulerande sysselsättning i att hänga i Rockfotostudion timme ut och timme in. En bakisfull och mycket glad Sandra funkade utmärkt som inkastare märkte jag också. Kan icke minnas när så många skrattat så mycket åt och inte med mig. Efter att ha lackat på vanlig besökare-situationen fixade jag mig helt sonika ett artistpass så att jag kunde komma in och dansa till historiens sämsta DJ.
Underbara grannar och vänner på campingen gjorde också helgen helt fantastisk, utflykter med Emelie var det bästa. Såg en Karin Dreijer uppträda med Röyksopp samtidigt som hon satt i intervju i annan stad samt undrade var och när Depeche saktade av på farten.
Arvika är mitt hjärta och även om Peace & Love är bättre så är det skiten i Arvika som ger mig mest.
Badet i fontänen till exempel, den gav mig en förkylning som hette duga. Heter duga, är fortfarande sjuk.

Tog mig sakta till Göteborg för två dagars intensivt sovande för att tamtadam, ta mig till Hultsfred. Återigen är det med Malin som resan sker, denna gång även med hennes syster Hannah (vilken innebar att jag nu träffat och bott med hela klanen Svensson). Väl på plats så bråkar vi vilt med efterblivna funkisar som antagligen dödat alla husdjur de någonsin haft eftersom deras förmåga till ansvar och aktivt tänkade är lika med noll. Parkering på ICA fick duga, men att gå med rullväska över Hultsfreds område är inte riktigt lika kul som det låter. Det första som sker är whooosh, tack en dodgeball-boll i huvudet. Tack Olle och Petter. Tack så mycket. Nej, inget ont om Swedish Dodgeball Association, jag slog faktiskt världsrekord med detta eminenta gäng. Det var Weezer som satt på förra ”världens största dodgeballmatch”-rekord innan och medans vi slog det så spelades det självklart Weezer på högsta volym.
Vädret i Hultsfred var uruselt. Presscentrat var uruselt placerat. Intervjuområdet var fan än mer uruselt. Ljudet på Pampas och Hawaii var mer eller mindre uruselt hela tiden. Leran var urusel. Halvdöda tjejer som sover i studion är uruselt. Att bråka utan att belägg för bråk finns är uruselt. Att inte duscha på nästintill en hel vecka är uruselt. Att bli ännu mer  sjuk är uruselt. I could go on and on about hur uruselt jag tycker att Hultsfred var. Alltså, om man arbetar på stället. Om man bara flamsar runt och blir full på backstage så funkar det skitbra. Om man kastar lite bollar och blir full så går det också jävligt bra. Om man hetsäter gratis glass så går det fantastiskt bra.
Men det var bara irriterande denna gång.
Sjukligt irriterande.
Onsdag och Torsdag blev rena arbetsdagar. Ingen fest, bara mys i stugan med Hannah, Joakim och Malin. Gring var jag. Gnällig, jobbig, irriterande och allmänt skitsur. Tog en tripp till Hansi och Pär och käkade lite vettig mat. Inomhus i riktigt hus, det är fan inte uruselt. Finaste.
Fredag kväll. Här snackar vi festen. Alla var där, alla älskade alla. Jag körde på galendans istället för snyggdans. Blev utslängda kring 5-6 och promenerade hem med Joakim. Han ville ut på campingen, jag följde med en stund tills jag drog honom till stugan, dock så gick det inte så värst bra eftersom när jag gick in så sprang han iväg igen. Somnade och såg honom no more.
Viljan om att lämna Småland var extrem, men ändock blev det en sista fest. Jag tog avstamp i att följa med Magnus till hans dodgeball-vänner bakom Paradiset-tältet, varvid jag träffade en del intressanta typer. Bestämde mig sedan för att bege mig mot viphyllan där jag mötte upp med Hansi. Vi drack vin och snackade skit. Promenerade senare mot efterfesten där det möttes upp med massor utav människor. Hej hej. Och hej på dig. Gamla bekantskaper som inte setts på länge och nya som jag verkligen tycker om. Dodgeballchefens byxor sprack och jag hade huvudet i Magnus rumpa.
Insåg att jag kan spela trummor. Och har taktkänsla. Faktiskt. Jag kompade DJ’n. Amazing. The tondöv ain’t så tondöv anymore.
Gick med nya vännen Anna till Paradiset-backstaget igen för att hänga litet, blev trött och drog tag i henne samt Oscar för hemgång. Vi bråkade med kebabkillen men tillslut fick vi mat och det var riktigt äckligt. Oregano med bröd under.
Och idag åkte jag hem. Helt fucking överlycklig.

Men nu.
Nu undrar jag vad jag ska göra imorgon.
Knarka?

Taggad , ,

snapshot.

Joakim Kvist har fotograferat himmlen;

20090627_223058_213721

Taggad ,

Och så missar jag honom i år igen…

Helt plötsligt var hela världens i upplösningstillstånd och jag höll på avlida.
Morrissey kommer till Stockholm i sommar.
Han kommer hit.
Och spelar.
Hur kan det ens bli bättre?

Det kan det inte. Det kan bara bli sämre.
Han spelar nämligen den 24 Juni.
Och jag skulle, inte för allt i världen, kunna strunta i ett helt Peace & Love pga. en spelning.
Jag kan inte strunta i älskade Borlänge.

morrissey_paulinepeace-love
Ole, dole, doff?

(foto på Morrissey; Pauline Benthede, Rockfoto)

Taggad ,

Where you least expect it

I sommras, när jag var på Peace & Love, så hade jag den underbara turen att få recensera Cansei De Ser Sexy, a.k.a CSS. Bandnamnet är portugisiska för ”Jag är trött på att vara sexig”. Anledningen till att bandet har ett namn på portugisiska är enkelt – de är från Brasilien. Vilket är lite lätt otippat då de är ett helt fantastiskt indierockband. Dock skulle jag snarare hävda att de är indieelectro, men man får väl lyssna till vad bandet själva hävdar…
Att visa er deras MySpace, att låta er se videoklipp – det gör inte CSS rättvisa. Att uppleva en show med dem är lika stort som alla de intryck och upplevelser du samlar på dig under ett år.

Med den nästintill galna Lady Lovefoxxx på sång så lyckas CSS alltid hänföra sin publik.
På Peace & Love bestod hennes scenutstyrsel utav en himlans massa videoremsor, likt en man, och under det en blå, glänsande lamékroppsstrumpa. Jag blev omedelbart kär i henne.

Nedan kan ni se ett klipp från Glastonbury 2007.
CSS framför Music Is My Hot Hot Sex.

 

By the way så släpper CSS en ny singel imorgon, måndag. It’s named ”Move”.

Taggad , , ,