Stressen!

Inget mer Siesta! för i år. Såhär i efterhand kan jag väl erkänna att Siesta! inte ligger i topp på favoritfestivalerna… Snarare någonstans sådär absolut sist.
Idag har jag hunnit luncha hemma hos Emma & Filip, hemresa till Göteborg, studentfirande, mors dagfirande, redigeringsarbete och en del annat smått och gott. Måste få färdigt The Horrorsrecensionen och läka såren efter Per’s totaldiss utav Placebo – som går att läsa på aftonbladet.se.
Jag känner mig oerhört långsam men fan vad lite tid jag har idag. Tusen saker som snurrar i mitt huvud.

Kortis.

Alla snygga människor fotar sig i Rockfotostudion!

Alla knatar in här och läser mina recensioner.
Alla knatar in här och läser vår heta blogg på MTV.

Jag försöker skriva en vettig recension om The (International) Noice Conspiracy men det blir mest snack om att Dennis Lyxzén är snygg. Fan också.

I love you, I do

Mupparna reste till Fredrikshavn.

Åt god mat och hade det mysigt.
Köpte sparkeltinis och tittade ut över vattnet.
Spelade volleyboll och blev misstagna för norskor.
Raggad på utav AIK:are och trött på folk på färjan hem.

Le inte.

Någon spillde på min klänning. Det var inte jag. Död åt klantar.
Jag och Isabella är lute motsatser. Lite. Lite bara.
Idag försöker jag få håret att bli normalt samt kroppen att vakna.

Men jag ser mest ut såhär.
Doppar marshmallows i smält choklad och drömmer om något att hålla om.

Lunchhumor

Jag läser ju självklart Emmas blogg på Pause och ibland, när jag har tråkigt, så svänger jag även in på de andra bloggarna för att söka underhållning.
Just nu senast så har de fått in en bloggare som verkar lite lätt besatt utav komikern Mårten Andersson men jag tyckte ändock att hennes inlägg var lite småkul, ibland.

Ungefär som när hon skriver såhär om folk som har fler än 1000 vänner på Facebook;
Frågan du bör ställa denna människa snarare än om ni kan bli vänner är: Är du helt utvecklingsstörd? Har man över tusen vänner på fucking Facebook måste man antingen lida av något gravt rubbat bekräftelsebehov eller jobba inom media. Vilket alternativ som suger mest, eller om det ens är någon skillnad, kan förstås diskuteras. 

Jag nämner inga namn.
Inga namn. 

Vissa borde quit their night job

Igår kväll besökte jag Club Swingers för lite härligt mys, dock undrade jag vad som försigick i en utav DJ:ernas huvud, setlisten var helt uppfuckad ett tag och såg ut såhär;

Kom Igen Lena – Håkan Hellström
I’m Not Gonna Teach Your Boyfriend How To Dance With You – Black Kids
Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg – Håkan Hellström 
Hang The DJ – The Smiths
Vi Två, 17 År – Håkan Hellström
(en mycket lustig variant utav) Kid A – Radiohead
Kom Igen Lena – Håkan Hellström
Hot Lips – Pacific!
Gullbergskaj – Håkan Hellström 

Nog för att vi är i Göteborg men… Men…
Vadfan.

När kärleken tar slut och föraktet tar vid

Du vill inte ha mig. Du bara önskar att du ville det.
Det är kanske inte helt inne i systemet ännu men jag förstår åtminstone.
Någon dag skall jag lära mig att acceptera sanningen. Någon dag skall jag lära mig att inte leta i stjärnorna. Att inte
förvänta mig att varje sms, varje samtal är ifrån dig. Att inget är det enda jag skall förvänta mig utav dig.

ÅH, jag måste sluta vara en sån tönt.
Någon som har något nice tips på hur man blir av med det här?

Bostadsköer

Mitt föregående inlägg fick mig att låta väldigt, väldigt ensam. Utan vänner eller bekanta. Men så är det ju inte. Inte riktigt. Även om det kan kännas så emellanåt, så är jag ju ändå inte helt utlämnad åt min lilla vän Mållgan.
 

Idag kom det räkningar. Bara räkningar. Inte en enda trevlig sak i hela postbunten.
Skrattade lite åt Stockholm Stads Bostadsförmedling räkning. Det känns rätt dumt att betala för att få stå i kö när du sen ändå måste betala avgifter och tjafs till dem när, och om, du får en lägenhet.
Menmen. Om jag någonsin skall kunna konkurrera ut folket som fick köplats när de föddes därborta i öst, så är det lika bra att vara lite framsynt och stå i kö även om det inte finns en tanke på att flytta. 
Jag står i två bostadsköer vad gäller Stockholm, tre vad gäller Göteborg samt en för Malmö. 
Nån jävla lägenhet ska man väl få förstatjing på någon gång. 
Tills dess, i adore the andrahandsfunktion.

Kom låna törnekronan min

I natt, nu, grät jag så mycket att jag tillslut kräktes.
Det kändes på något vis bättre. Men mest väldigt mycket sämre.
Den bittra smaken i munnen blev inte direkt behagligare.

Jag vet inte varför jag skriver det här. Det finns inget allmänintresse för fem öre.
Men jag måste berätta för nån. Någon. Och jag kan ju försöka inbilla mig att om jag skriver det här så sägs det till någon som vet varför. Som vet exakt vad jag menar. Som förstår precis, in i minsta detalj. Som faktiskt bryr sig om varför. Mitt egna Mållgan-spöke.

 

 
 

Att sen vandra in på Aftonbladet.se och se denna hjärtskärande bilden ovan, i samband med rapporteringen kring paret som misshandlade och rent av torterade sina tre små pojkar, gör ju inte det otrevliga något trevligare.
All den ångest, oförståelse för mamma och pappas frånvaro och enorma längtan som ligger bakom detta brev, det rör i mitt innersta väsen och jag vill inte annat än leta reda på den där lille pojken och krama om honom för alltid. 
Som någon uttryckte det; Om du bara som lägger ett enda finger på ett barn, då har du förbrukat alla dina mänskliga rättigheter. 

Göteborg kan, om Göteborg vill.

 
Trots att det är svårt att förstå, så kan även en kväll ute i Göteborg få dig att känna dig som om du inte vet vad du heter eller vem du är.

Gårdagen var precis sådär sekundklockad och vacker som varje lördag (dag!) borde vara. Först och främst vaknade jag med en huvudvärk som gjorde mig påmind om all den stress som den föregående veckan inneburit, men efter ett par glas nypressad apelsinjuice så lyckades jag gömma bort all olycka i världen.
Tog en stunds fika med min mor innan det var dags för mig att bege mig till en florist för att hitta på en liten vacker bukett till Pauline. Jag hade oerhört svårt för att finna färger som stämde överrens med hennes persona så tillslut körde jag på rosa/vitt/grönt. Play it safe.
Dock skall väl examensblommar vara vita och blåa egentligen men vadfan. Vi måste vidga vyerna lite.
Efter detta, lite väl långa, besök så åkte jag hela vägen ut till Röda Sten för att besöka Högskolan För Fotografi’s avgångsstudenters examensutställning. 
Allt var vackert, men Pauline och Dit Cilinn var absolut bäst, blev som trollbunden utav ett utav Dit Cilinn’s hantverk. Hon valde utav någon anledning att ej arbeta med fotografi utan pysslade istället med skulpturer. Här kan du få en hum om hur den ser ut. Vad gäller Pauline så borde jag inte säga något för det skulle verka så ofantligt nedvärderande mot de resterande eleverna. Hon är bara helt enkelt så grymt bra att hon inte skall jämföras med dem! Men det betyder absolut inte för den delen att resten var skit, nej herregud, alla vara riktigt, riktigt duktiga. Mycket givande!

 

Diskussion om många vackra konstverk, med än vackrare människor, samt ett par glas rött, förflöt snabbt och det var helt plötsligt dags för mig att bege mig in mot stadens gator igen. Middag med en herre vid namn Simon. Vi upptäckte ett café/restaurang vi aldrig skall gå till igen, den hette något i stil med ‘Greta Garbo’ och låg på Vasagatan. Big nono. De förstod inte hur pasta skall tillagas och det lämnades mycket att önska i salladsväg. Grått är inte riktigt vår färg.

 

Språvagn 1 ut till Härlanda för att göras till åtlöje för min påvra lokalkännedom. Jag borde ju ändock hitta lite bättre i min egen stad…
Konsert med tre band som inte var min kopp te för fem öre, men det skall sägas att ett utav banden överraskade mig och gav mig faktiskt en del njutning! Oerhört chockerande, måste sägas. Inte min stil, som sagt.
Panic & Action-touren är det vi snackar om. Bandet som överraskade var herrarna i Chemical Vocation.
Och eftersom det är avslutning på denna turné i denna helg så var även killarna i Kid Down med på ett hörn. Så fyra band spelade ju. Kid Down är inte min kopp te heller, egentligen. Men trots detta så kan jag inte låta bli att le och ledas in i dimman utav deras musik. Allra helst gör jag detta i sällskap med någon trevlig, men min trevlige för kvällen lyckades försvinna ur min åsyn pga pysslande med de övriga banden. Bu för arbetande människor.

 

Efter att ha lämnat dessa gentlemän så var det dags för Kontiki. Skulle möta Martin och Jepson som kvällen till ära dj:ade på stället. Club Radio London hette klubben denna lördag. Men efter en del missöden så missades det hela och jag tröttnade. Ärligt talat så var det hela mitt fel. Jag måste sluta göra sådana där fel. Det är inte vettigt. Tog en sväng förbi både Avalons hotellbar samt Styrbord Babords nedre regioner. Famlade iväg till Rockbaren och letade upp min kära Emelie för att sedan gå till vårt hemliga ställe för en hel del drinkprovning and the rest is to be untold…

Kolla Kolla

Pssst. Jag har sagt det på Rockfoto men ni kanske också vill veta – Patrick Wolf kommer till Way Out West.

Hjelp

Kissekatt söker lägenhet i Hässleholm.
Lånhyra bara över en helg. Ni vet, när det är Siestafestivalen.

Känner ni någon med möjlighet att låna ut? Eller har ni rent av själva en lägenhet till förfogande? Isf – slå iväg ett mail till sandra.hellstenius@rockfoto.nu

 

 

Det är okej, ni kan skratta åt bilden, jag gör iallafall det.